Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
HANNIBALS DÖD.
Se’n dess det lifvet är ej längre mitt,
men Hannibals.
Hannibal.
Bered då strax det gift,
som fins i denna ring.
(lian ger honom ringen. Icetas aflägsnar sig.)
Du segrar, Roma!
Förbi den tid är, då senaten sände
en Fabius, en Scipio att kämpa
dess strider emot Hannibal. Nu Roma
uppfattar kamp och strid helt annorlunda:
det sänder nu ej krigare att segra,
men mördare att döda . . .
Du, Kartago,
och jag, vi båda mist vår gamla lycka . . .
Ack, hade blott från Cannae rakt på Roma
jag tågat, hade Roma varit mitt.
(Han går fram till fönstret.)
Hafsvindar ljumma, I, som förr så ofta
på Latiens haf Kartagos stolta flottor
med svälda segel drifvit fram till seger!
från mina ögon, som ej förr känt tårar,
upphemten nu den första och den bären
med milda flägten hem till mitt Kartago,
det otacksamma, hårda . . . fosterlandet!
(Han går längre fram på scenen.)
Alt, alt är slut. Kom, död! Jag nu dig väntar.
V ale, Kartago! . . . Hannibal har lefvat.
(Icetas med en silfverbägare. Hannibal sträcker ut handen
för att fatta den, men Icetas drar den undan.)
Hannibal.
Gif hit!
Icetas.
Ack, herre!
Hannibal.
Nå, hvi töfvar än du?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
