Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER DRACHMANN.
141-
trädande. Det är lättare att försona sig med att en
frihetsäl-skande och entusiastisk yngling råkar komma litet på sned
med sin åskådning af politiska och sociala förhållanden än att
han vid mera mogen ålder så går upp i sjä}fförgudning, som
här är fallet Vi lemna emellertid denna sida af
Drach-manns skaldskap, hvilken endast föga låter oss känfia skalden
Drachmann.
Höjdpunkten af Drachmanns lyrik bilda hans »Sange ved
Havet». Han har själf yttrat om sin handledare i marinmåleriet
Prof. Sørensen: »Han tilhører Søen ifølge hele sin Natur. Han
og den ere blevne hinanden uundværlige og næsten udgjøre
Et. Saaledes naar han maler Søen, maler han ligesaa meget
ud af sig selv». Dessa ord kunna i fullaste mening lämpas på
Drachmann själf som skald. Han icke blott målar hafvet. Det
gör han visserligen förträffligt. Vi erinra oss t. ex. »Stormfuld
Aften». Den nedgående solen, som förvandlar hafvet till »et
sydende Hav af gulhvide Lavastrømme», skyarne där ofvanför
och ytan »fejet af Stormen ren», alt ligger så åskådligt inför
vår fantasi. Det, som dock framföralt ger åt dessa sånger
deras verkliga poetiska värde, är denna afspegling af sångarens
inre känslolif, som alltid hvilar öfver dessa bilder från hafvet —
solljuset på vågen,
»En Digter är Søen lig,
Han ligger med sine Luner
Beständig i aaben Krig».
Drachmann har ej blott lefvat på hafvet och invid
detsamma, han har lefvat sig in i dess lif. Det har blifvit för
honom liksom en vän, med hvilken han samtalar, kämpar och
beder (jmf. t. ex. det vackra stycke, som har till öfverskrift
»Bøn»), och som deltager i hans pröfningar. Äfven hafvet, dä
det är lugnt och stilla, har han mästerligt skildrat, han älskar
hafvet i allmänhet, dock hälst uti storm, detta i följd af hans
egen natur och af — hafvets, som aldrig visar sig så i sin
skönhet som i storm och med klar himmel.
Så högt som »Sange ved Havet» kunna vi ej ställa
»Ränker og Roser», En verld af idyll och kärlek utan synnerlig
strid är ej Drachmans egentliga fält. Den rena känslolyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
