Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. *57
som visserligen — åtminstone Mäster Olof — vigtigt ingripit i sin
tids historia, men dock ej så, att icke författaren ansett sig kunna
förbise yttre historiska fakta tillräckligt för att, enligt vår tids
fordran skapa en personage, som skulle kunna väcka åskådarens
intresse hufvudsakligen genom sin psykologiska utveckling, denna i
sin ordning betingad af hans tid och omgifning.
Mäster Olof går hänsynslöst fram i striden för en’ ny tid, till
hvars förkämpe han är kallad. Han slår fienden och vinner
framgång på framgång, riis han plötsligt, nära seger, står ensam pä
slagfältet, öfvergifven af konungen, sin stridskamrat, förbannad af
sin döende mor, oförstådd af sin kärleksrika, kloka hustru; å ena
sidan af borgerlig lag bunden att stanna på halfva vägen, å andra
sidan manad att trotsa alla hinder i kraft af sin gudomliga kallelse,
som här i tvekans ögonblick — detta drag är förträffligt —
representeras af en vild svärmare, vederdöparen Gert. När han då
följer sin kallelse och deltager i sammansvärjningen, när lian förd till
botgörarepallen ombedes att falla till föga af samme broder, som
först eggat honom till kamp, men nu på Olofs ord: »Inte
underhandlar man med sin öfvertygelse», svarar: »Äfven villfarelse kan
bli öfvertygelse», och när han gifver vika, för att strax därefter
vid den lifdömde svärmarens tillrop »Affälling!» digna ned, utan
förmåga att tänka eller vilja, mellan skampålen och sin hustru —
man förstår honom, man förstår kampen, man får del af dramats
patos, och man känner, att han faller, kanske ej inför historien,
som icke skulle kunna% upprätta honom, men inför Gud, som kan
förlåta honom. — Sådan har hr Strindberg tecknat Mäster Olof,
ofta i klara slående drag, hvilket blifvit möjligt därigenom, att
karaktären är tillräckligt elementär för att vara dramatisk, för att
kunna framstå och förklaras genom handling.
Gustaf Banér är. svårare att förstå och sämre tecknad, men
också svårare att teckna. Hans försvar af sin laglige konung är
icke hans lifs uppgift, är ingen kallelse, som i stridens hetta kan
drifva honom utom gränsen för det allmänt mänskligt rätta, och
som därigenom kan blifva på en gång skulden till hans fall och
hans ursäkt. Han saknar patos. Förf. har nog tänkt sig honom
som en gammal riddersman, hvilken först då tvekar att kämpa för
faderneärfd lag, när han ser sitt fosterlands väl sättas på spel för
hans partis skuld, men som genom att då draga sig tillbaka
hemfaller åt sin konungs misstankar och intet annat medel har att rädda
sin ära än att gifva sig i fiendens våld och bli försoningsoffer. Detta
framgår ej klart af stycket, men det är kritikens pligt att främst förklara
konstnärens idé. Kritiken har endast rätt att klandra medlen för
idéens framställning. Det är literaturhistorien och efterverlden det
tillkommer att döma idéen. — Men i själfva verket gifver Gustaf
Banér vid första bekantskapen intrycket af att vara en helt vanlig,
hederlig och samvetsgrann stackars karl, utsatt för diverse sor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
