Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR.
*57
ger och tvifvel och sist för obehaget att få tjäna som bevis för
styckets i både början och slut omtalade sens moral, att
»Hårda tider kräfva menniskooffer», och
»När stora magter drabba samman,
»Så krossas alltid någon mellan dem».
Möjligheten till sann psykologisk framställning af en historisk
personlighet beror naturligtvis på förmågan att sant och troget
skildra denna personlighets historiska tid och omgifning. Detta
element får därföre ej blott tjäna som bakgrund, — blefve också
bakgrunden den finaste Arrastapet, — utan måste utgöra själfva
grunden, på hvilken hufvudpersonerna stå, och hvarur deras
åskådning, karaktär och lifsuppgift samt den af dessa faktorer betingade
handlingen framgå.
Hr. Strindberg ’har i flere fall alldetès förvändt historiska
fakta, hvilket är ett stort fel. Men han har genom sina ofta
in-dividuelt tecknade bipersoners tankar och handlingar förträftligt
återgifvit tidsanda och tidsfarg". Dock förledes han af sina
kulturhistoriska insigter ofta till sådana utsväfningar i taflornas .staffage,
att den dramatiska utvecklingen mycket fördunklas däraf, och förf.
själf kommer i en nästan löjlig dager. Det må vara sant, hvad
Taine säger (Essai sur Titte Live), att för att känna en del af
sanningen, måste man omfatta den helt och hållet, så att hvarje detalj
t)elyses af de öfriga, ty först full belysning ger rätt belysning.
Men konsten ligger väl dock uti att begagna djupet af .sin*kunskap
för att prestera de i hvarje fall mest konkreta karaktäristika, ej i
förmågan att gifva till bästa alt, hvad man har, till sista skärfven.
Man får intrycket af, att hr Strindberg visar, icke huru han kan,
men huru mycket han kan.
Den historiska omgifningen i hr Evers skådespel närmar sig
en annan ytterlighet, och detta har säkert bidragit till
karaktärernas oklarhet. Vi erkänna gärna och med glädje teckningen af den
barske hertig Karl, hård och skarpt profilerad, som vore han
direkte huggen ut ur en gammal siifverdaler; vi erkänna att hr. Bjelke
är lika ung och romantiskt-egoistisk (han vill dö för sin svärfar in
spe!) som trots någon Frithjof Tegnérs ättling; vi erkänna att
Ma-laspina så klart ådagalägger den traditionella bof-katolska
söndrings-lustan, att gallerierna applådera, när- han blir utkörd; och vi
erkänna att »gamle Mats» har mera kärnsvensk Jerker i sig, än vi
på länge sett hos någon dramatisk huskarl. — Men icke räcker
sådant till. Icke finner vår tid ett skådespel historiskt sant genom
en hop bekanta namn, porträttlika masker och »historiska ord»; ja,
minst genom en sådan där hjältarnes divinatoriska anda, som låter
dem — t. o. m. i rimmad form —, förutsäga, hvad kommande tiders
historiska läroböcker skola beteckna såsom följder af deras dygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
