Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266’
literatur.
hammar. Det vore grymt att tre fjärdedels sekel efteråt sätta sig
till doms öfver några ynglingars oförbehållsamma utgjutelser, om
hvilka man väl får antaga, att de, åtminstone när de skrefvos, ej
voro ämnade för andra ögon än emottagarens, ehuru visserligen
Hammarskölds omsorg att samla dem synes vittna om en redan
tämligen tidigt fattad tanke, att de förr eller senare skulle
offentliggöras. Men, sa som de nil föreligga, kan läsaren åtminstone
icke undgå att, bortsedt från detaljer, bilda sig ett omdöme om
hvardera författarens karaktär, och detta blir denna gång särskildt
intressant, emedan den för alla vidkommande tyckes redan vid det
tidiga skede, hvarom här är fråga, vara om icke alldeles
färdigbildad, så åtminstone i det stora hela öfverensstämmande med hvad
den sedan blef. Af de i brefväxlingen förekommande personerna
är väl Kristian Stenhammar den mest helgjutna figuren: med all
sin kärfhet är han dock som huggen ur ett enda block, och det
är redan en man, en ädel man, som talar i hans. bref.
Detsamma kan däremot icke sägas om brefväxlingen hufvudpersoner:
både Hammarsköld och Livijn äro länge pojkar, visserligen med
begåfning af både hufvud och hjärta, men också med
pöjkaktighe-tens värsta olater. Därtill räkna vi i första rummet denna naiva
själfbeskådning, som måhända företrädesvis tillhörde just den tidens
ungdom, och som visar sig i ett ständigt analyserande af egna
känslor samt ett klemigt patos för dessa känslors subjekt, det kära
lilla jaget. »Jag skall dö obemärkt, man skall lättsinnigt ila öfver
min graf, och ingen vandrare fckall fasta en uppmärksam blick j)å
den plats, dit ödet förde mig för att låta mitt stoft hvila», skrifver
Livijn en gång (juli 1803), och Hammarsköld utropar i ungefär
samma tonart (den 18 nov. samma år): »Måtte alla mina vänner
bli lyckliga, och jag skall mindre häftigt känna mina plågor. Du
säger, att du saknar mig, och det smickrar mig på det högsta.
Men snart förgår väl den känslan, ty hvad intressant är det väl
hos en olycklig usling?» Så smeker man hvarandra med ett ömt
deltagande för verkliga eller inbillade kval och skrufvar efter hand
itpp sig till en blaserad öfverspändhet, som slutar med ett visst
öfvermodigt förakt äfven för det heligaste. Detta är naturligtvis
ej så farligt menadt; men ett bref från Kristian Stenhammar af
den 22 nov. 1803, däri han tar vännen Lorenzo i upptuktelse,
vittnar tillräckligt om, huru långt dennes lättsinne i dylika ting den
gången hade kommit: samvetet är icke något reelt, Gud är en
tyrann, i fall han ens finnes till, m. m. i samma stil. Denna
ståndpunkt synes imellertid snart nog hafva öfvervunnits, för
Hammarsköld redan i jan. 1804, och, om hos den vulkaniskt lidelsefulle
Livijn lynne och yttre omständigheter i förening kommo hans
utbrott *) att vara längre än hos Hammarsköld, så slutade dock båda
f) Som ett exempel på dessas ton och art må tjäna följande diatrib:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
