Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eTT MISSTAG. 283
sätt Äfven jag var med. Jag kom tämligen sent och trodde
mig vara den siste, men så var icke fallet, man sade sig vänta
ännu några flere. Om en stund såg jag också en af värdarne
skynda för att taga emot ett par i kappor insvepta damer, och
jag hörde honom vänligt förebrående fråga, hvarför de kommo
så sent
»Det är Jfinas fel», — svarade en glad ungdomlig röst, —
»bon uppehöll mig genom att icke vilja följa med, och jag hade
jn lofvat att föra henne med mig — död eller lefvande».
»Hvarför vill ej fröken tillbringa denna afton bland oss
landsmän?» sporde värden.
Den rika fulla rösten, som jag förut hört i Colosseum,
svarade honom: »Julaftonen är ju minnenas högtid och minnena komma
häst, då man är ensam».
Jag blef förestäld för henne. Vi samtalade mycket med
hvarandra denna afton, och hon bad mig besöka hennes atelier för
att se modellen till en ung faun, somT hon nyligen fullbordat och
tänkte hugga i marmor. Sedan träffades vi ofta, slutligen nästan
dagligen. Vi hafva gjort utflykter tillsammans under våren —
denna vår, som för mig varit så rik på intryck, på förhoppningar,
på sällhet. Nu har hon lofvat att blifva min, och jag väntar med
otålighet den stund, då jag får föreställa henne för Eder alla.
Jag längtar efter att se henne i min syskonkrets älskad, hyllad och
beundrad, så som hon måste blifva det af alla. Jag längtar att
få se henne, som ej mins sin egen mor, sluten i den ömma
modersfamn, hvilken kommit mig att glömma, det hon ej är min
egen. Jag är ej blind för, att Nina i böljan torde förefalla Eder
alla främmande, ty hennes sätt och skaplynne äro helt olika alla
kvinnors, som jag förut sett; men det gör henne blott mera
hänförande, som jag är viss på, att I alla skolen finna. I hopp om
att snart få omfamna Er — Ja det där kunnen I alla tänka Er»,
— afbröt Julie sin läsning, — »men hvad I icke kunnen tänka
Er, det är hur Dikä ser ut».
Julie framlade nu en tämligen stor fotografi af nämda staty.
Det var Dikä färdig att lemna jorden. Hennes ena hand hade
släpt vågskålen, som låg framför henne, och den andra
sammanhöll det fladdrande draperiet, liksom för att hindra det från
beröring med den blodbesudlade jorden. Fotställningen, på hvilken
hon stod, var af mörk marmor, men på tvänne sidor voro
bas-reliefer insatta, som framstälde Dikäs sälla lif bland människorna
under guldåldern och hennes nedstigande från bärgen för att slita
deras tvister under silfveråldern. Slutligen midt på fotställningens
framsida satt en medaljång, afbildande Dikä som Asträa med
stjärnkronan om hufvudet och sväfvande i rymden.
Öfverstinnan tog under tystnad fotografien i handen. Det
var ett strängt klassiskt ansigte, hvars rena linier icke ens syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
