Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. 56
Vi påstå ej, att Hr Wahlberg gjort på ofvanstående sätt, men
följderna synas utvisa, det de haft sådana orsaker. Skådespelet
eger nämligen ganska många spännande och dramatiska scener,
men dessa löst sammanbundna; endast två egentliga personager,
men många obetydliga, intetsägande.
I Regnér, husbonden, igenkänna vi Ibsens Bernick från
»Samfundets Stötter» förenade med Björnsons Tjælde från »En Fallit».
Men Regnér är på intet sätt individuelt tecknad som de, utan ett
slags typ, formad af förebildernas tydligaste egenskaper. Detta
gör också motiven för hans handlingar dunkla, såsom när han
bryter sitt löfte och tillkallar militär, blott för att öfversten skall
bli vid godt lynne bland gamla kamrater. Hans omvändelse i
slutscenen är också mycket dunkel, ty han har ej utkämpat någon
inre strid, såsom Bernick och Tjælde, utan står på samma gamla
fot med sig själf som förut, då han plötsligt börjar tala om en
försyn, som hämnar sig på osanningen.
Arbetaren Björnson (Aune i »Samfundets Stötter» pius
bryggmästaren i »En fallit») är mycket klarare tecknad. När hans
förtroende till husbonden väl en gång blifvit rubbadt, ehuru med
sådan svårighet, att det kostade sonens lif, förlorar han all
besinning, blir hänsynslös, hämdlysten och hamnar som
mordbrännare i fängelset. Det är just halfbildningen, som hos honom
alstrat förutsättningarna för en sådan utgång. Han inser i följd
af sin utvecklade intelligens arbetarnes förtrykta ställning och tror,
att det är uteslutande för allmänt väl han strider; men det är
halfheten i hans andliga utveckling som gör, att han utan
samvetsagg låter ändamålet helga medlen. Och när%han därpå bryter
och dunkelt förstår, att ändamålet varit inbilladt — då må
samhället få bära skulden för alt, samhället som uppfostrat honom si
Bland bipersonerna tillåta vi oss nämna Tilda, Björnsons
hustru. Hennes missnöje i följd af brist och fattigdom, som till
och med kommer henne att se snedt på mannen därför, att han
betalar deras skulder i stället för att köpa kaffe och socker till
helgdagskvällen; hennes svartsjuka på svägerskan mera för matens
än mannens skuld; hennes fula råd till Anna i afseende på
smycket; och slutligen hennes ånger, då hon tror sig vara orsaken till
alla olyckor — alt detta, beroende på saknad af begåfning och
uppfostran, är så sant, så konsekvent skildradt, att vi anse henne
för styckets mest lyckade personage. Om de öfriga bipersonerna
är föga annat att säga, än att de äro många. Den
»gammal-major»-artade öfversten och hans älskvärda dotter, den ädle redaktör
Olof, den lättsinnige Henrik och den dygdiga Anna äro alla
tillagade efter det gamla Hedberg-Jolinska receptet på bipersoner: V3
allegori, V3 typ, 1/3 ingenting alls.
Dialogen saknar lif, karaktäristik och spänning, men är för
resten oklanderlig. Hvad de långa monologerna beträffar, så synas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
