Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
LITERATUR.
Man skall anmärka, att detta innehållsreferat är förlöjligande,
men vi nödgas svara, att två noggranna genomläsningar af stycket
uteslutande alstrat förutsättningar för ett sådant referat. Ty med
undantag af frih. v. Tiden och tjänstfolket äro styckets 16 personer
så dimmiga, uppkonstruerade och otympligt tillklipta, att de
verkligen ej gifva det ringaste lilla handtag till studium eller uppfattning.
Dialogen är på rimmad vers, ’ibland ledig, ibland för rimmens
skuld konstlad, floskulös, obegriplig. Men vi erkänna gärna
finheten och spetsen af de många små skarpa epigram och
epigra-matiska vändningar i samtalen; hvilka göra, att man kan läsa
igenom stycket, ehuru det som dramatiskt arbete måste klandras
och underkännas t. o. m. som specimen för den omordade
ultinras-platsen.
Konungens guddotter. Dramatisk genreteckning i en akt af
Wilh. Bolin. Med ett inledande förord. Helsingfors. G. W.
Edlund. 1882. Sid. 75.
»Je me nourris et je meurs dans le feu» var hans valspråk.
Elden har slocknat, men han lefver än. Långa år ha flytt, sedan
han vid Margaretas sida jagade hjort och vildsvin i Sologne’s och
Chanteloups skogar, och i det stolta Ambois’ fönstersmygar läste
för henne, Valois* ros, om »Aymons fyra söner», om »Amadis af
Gallien», om den tappre Roland och den underbare Merlin. Långa
år ha flytt, sedan han tillsammans med vännen Clement Marot
besjöng Agnes Sorel. I,ånga år sedan Lionardos beskyddare och
Rabelais’ förtrogne, slottsherren på Chambord och Azay le Rideau,
herskaren i Louvern och fången från Alcazar strålade i hela
glansen af genuesisk sammet, spansk ridderlighet och fransyskt snille.
Den gyllene salamandern strålar väl ännu, men ögats eld har
slocknat, kinderna äro tunna, näsan skarp, stegen trötta. Han
söker ej mera Dianas gunst och konnetabelns trohet. Möjligen
finnas ännu stunder, då han fruktar kejsar Karls krigshärar eller
Änne d’Etampes’ koketteri. Men egentligen tror han ej längre
hvarken på kejsare eller kvinnor. Han är gammal och det
är endast när han från Louvern och statsbekymren flytt undan för
att hvila ut i Rambouillet’s Marmite de Rabelais eller för att njuta
af vår, blommor och solsken i Fontainebleau — som den gamle
Frans blir ung på nytt, och åter börjar tänka på eröfringar — om
ej af ett Pavia, så dock möjligen af någon liten landtlig fröken.
Han är just i Fontainebleau. Där har han en guddotter, som
heter Blanche. Han ser sina hofmän gamla, krokiga och mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
