Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 liter aturbref.
som Drachmann redan antydde i »Tannhäuser». Junker Erik
tillhör de män, »der icke eftertragte Kvinderne, men hvis dunkle
Attraa hidkalder dem som Blomstens Dufl den honningsögende
Bi», och som just därför särskildt lära känna hela könet genom de
enskilda individerna. Det är så många mjuka armar, som sträckas
efter dem, de halka så ofta och måste gång på gång »med deres
Æere dække svage Kvinders Egenkjærlighed», att de slutligen
nära på förlora sin tro på kärleken, nära på fatta såsom en gifven
sak, att, medan de mena det allvarsamt, äro de »i ni Tilfælde af
ti kun Kvinden en Adspredelse, noget Sukkergodt, som skal nydes»
o. s. v. o. s. v* Detta stycke har närmast kuriositetens intresse och
får väl betraktas såsom lösrykta reminiscenser från en ståndpunkt,
öfver hvilken Drachmann länge sedan hunnit. Men denna rent
moderna berättelse är tillika en förträfflig historisk roman, de
inledande styckena om riddarelif och munklif och den följande
skildringen af renässansens skönhetsdyrkan (stycket VI) kunde blott
en äkta skald och en stor talang hafva skiifvit, och de äro i "vår
tid nästan enstaka i och genom det sätt, hvarpå Drachmann har
gått till väga. I det närmaste egendomlig för alla nutidens
historiska romanförfattare, och det ända från Flaubert till J. P. Jacobsen,
från Ebers till Dahn, är deras halft vetenskapliga metod: de samla
en massa arkeologiska, konst- och kulturhistoriska detaljer och
sammankitta sedan alla dessa enskildheter med en mer eller mindre
tillräcklig dosis af fantasi. Annorlunda gör Drachmann: en
lös-rykt historisk anekdot, ett konstminne från svunnen tid är tör
honom nog och är för honom mer än alla vetenskapliga
afhandlingar. Han plågar icke läsaren med något slags lärdom, uppställer
inga förutsättningar, men, under det han liksom utgår från själfva
den punkt, hvarpå vi stå, märka vi snart, huru våra torftiga
historiska föreställningar, i det de gripas och erhålla ett större djup
genom denna kraftiga fantasi, också förvandlas från begrepp till
bild och framträda i full åskådlighet och lif. Det är klart, att
denna metod icke blott är den äkta poetiska, utan ock den enda,
som, vid sidan af den rent vetenskapliga, kan ingifva läsaren fullt
förtroende och undvika det tvungna och tvetydiga haltandet emellan
poesi och historia; man kan också söka länge efter så äkta
forntidsscener, som flera i de nämda styckena, t. ex. Eriks första
undervisning i fäktning. Men denna moderna novell och historiska
roman är tillika en saga: den i medeltidens folktro hemmahörande
Undinen, Nixen eller hafsfrun, huru man vill benämna henne,
drager hjälten ned till sig, lefver sedan tillsammans med honom
såsom hans hustru uppe på jorden och försvinner till sist stående
på ett vattenklart klot o. s. v. Och slutligen är denna saga en
djupsinnig tankedikt, en symbol af nutidens andliga brytning, och
här är det just som vi först stå vid det hufvudmotiv, som har
framkallat boken. Undinen, vattnens dotter, är tänkt såsom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
