Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett misstag.
Berättelse
af
Mathilda Lönnbergs
förf. till cRagnfast Mårsson», «Gunnel» m. m.
(Forts. fr. fjärde häftet).
Ja, det var verkligen Gerhard med sin fästmö, som syntes,
och familjens medlemmar samlades ute på trappan för att hälsa
henne. Öfverstinnan var blek och upprörd. Stephanie klagade
öfver hufvudvärk, Julie var glad, men orolig. Kammarjunkare
Adam syntes nervös, och de båda unga löjtnanterna voro intagna
af en oblandad nyfikenhet. Sigrid visade sig icke. Hon var väl
upptagen af bestyr annanstädes, tänkte man, och lade ej vidare
märke till hennes frånvaro. Och så körde vagnen fram till
trappan. Gerhard steg först ur och räkte handen åt sin ßistmö. Ett
helt dussin ögon riktades mot vagnsdörren. Där var då således
den med så många stridiga känslor motsedda gästen! — Enhvar
erfor en känsla af sviken väntan vid hennes åsyn. Ansigtet var
dem väl redan bekant från Dikästatyn, de voro vanda vid de
regelbundna, i deras tycke liflöst stela dragen, men de hade icke
tänkt sig, att en konstnär skulle uppträda på detta sätt. Hon var
mycket blyg och försagd, höll ögonen sänkta, och den formsköna
munnens fasta linier darrade nervöst. Hennes klädsel var
anspråkslös — en mörk resdrägt och en hatt i den bekväma
barettformen, nedan för hvilken de svarta tunga flätorna föllo ned åt
halsen. Inga skrikande färger, inga prålande smycken. Hon var
snarare under medellängd — de hade alla tänkt sig henne som
högväxt. »Hon var i själfva verket smärt, nära nog spenslig, men
såg dock icke klen ut. När hon så höjde upp de af täta svarta
ögonhår fransade ögonlocken och visade ett par ljusblå barnaögon,
förlorade hela ansigtet den karaktär af staty, som det annars
onekligen hade, och öfverstinnan tjusades så af denna blick, att hon
genast slöt henne i sina armar och kallade henne för sin dotter.
Ny Sv. Tidskr. 3:e årg:s 6:te häft. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
