Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
ett misstag.
endast såsom fröken Hillerstedt. Nå, det betydde väl icke mycket
men hon fann det emellertid underligt Att Stephanie höll sig
något tillbaka från henne, föreföll Nina mindre besynnerligt, —
hon var ju medelpunkten för sällskapet och omgafs af tanter och
onklar, kusiner och vänner från början till slut Hon
öfverhopa-des med skänker och skulle tacka alla och förklara för alla, att
just det, spm hon fått af den personen, var det vackraste,
dyrbaraste eller mest önskade af alt hvad hon fått.
Äfven Gerhard och Curt voro sysselsatta såsom värdar. Man
åt i tvänne rum. Den närmaste slägten skulle naturligtvis sitta
vid samma bord. Det hade varit Gerhards mening fttt föra Nina
till bordet, men kammarjunkare Adam kom och tilltalade honom
och frågade om viner och skålar — något som denne säkerligen
viste långt bättre än Gerhard, men som i alla fall måste besvaras.
Då Gerhard sedan kom ut, fann han sin fästmö redan färdig att
lemna rummet vid den unge porträttmålaren Törnings arm. Han
tänkte gå fram och göra sina anspråk gällande, men åter ropade
kammarjunkare Adam honom och sade högt, så att alla hörde det:
»Gerhard! jag ser, att du söker din dam. — Se där står
Axels syster!»
Gerhard kunde nu icke göra annat än bjuda fröken von Lentz
armen, och föra henne till bordet.
TEfter middagen, som var lång och grundlig, samlades man i
salongen. Flera unge män flockade sig omkring Nina, samtalet
blef lifligt. Nina var glad, kvick, spirituell; hennes skämt var nästan
ystert och hennes leende likt ett solsken. Hon stod midt på golfvet
i sin rika, något tunga drägt af si^nafargad sammet, mot hvilken
mönstret på spetsarne i hennes medici-krage bjärt framstod, och
de gammaldags opalsmycken, som hon bar, skiftade på ett nästan
trolskt sätt. Hon såg icke alls ut att tillhöra det öfriga sällskapet
Enhvar tvangs att se henne framför alla andra.
Man föreslog att göra musik. Några unga flickor sjöngo
romanser, Julie kvittrade fram en liten visa, och Axel och hans
fästmö sjöngo tillsammans en duett.
«Måtte harmonien i äktenskapet blifva större än i sången,* —
hviskade Törning tämligen högljudt till Nina.
»Tyst, spefogel!» svarade hon och gaf honom ett lätt slag
med solfjädern, — »jag vill ej höra något dylikt».
»Få vi icke det nöjet att höra fröken sjunga?» frågade i
detsamma kabinettskaminarherren.
»Nej, jag är indisponerad,» — svarade Nina.
»Hvilken skada! — men sjung ändå!»
«Ja sjung, Nina!» upprepade Törning — »Sjung, så att de få
höra någon verklig musik!»
»Men förstår du då icke, Hans, att ingen här af familjen bar
bedt mig,» — sade Nina halfhögt, — »annars vet du nog, att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
