- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1882 /
490

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

490

en modern spansk dramatiker.

sons böner och är på väg att själf anhålla om Inés’ hand för sin
son. Ödet vill, att Lorenzo samtidigt får en underrättelse, som
helt och hållet skall förändra situationen. Lorenzo har haft en
sköterska Juana, som i flera år varit i fängelse, anklagad att hafva
stulit en medaljong, som Lorenzos mor i sin dödsstund gifvit honom.
Lorenzo, som ikke velat tro att hans sköterska kunnat begå en
sådan stöld, har genom sin inflytelse lyckats befria henne ur
fängelset, men sedan dess har hon varit försvunnen. Ingen vet, hvar
hon varit. Nu fors hon döende till Lorenzos hem och berättar
honom, hur hon verkligen stal medaljongen, för att Lorenzo ej
skulle få läsa ett papper, som däri var förvaradt. Hvad innehöll
detta papper? Att Lorenzo ej var son till dem, han trodde vara
sina föräldrar, att de hade upptagit honom, utgifvande honom för
sin son, för att den, som han kallat sin mor, skulle vid sin makes
död få tehålla hela dennes förmögenhet, som annars skulle gå
tillbaka till hans slägtingar. Lorenzos förmögenhet var således
stulen, han bar ett namn, som ej var lians. Döm om den
samvetsgranne, den rättrådige Lorenzos förtviflan! Men hvem var hans
mor? Juana, sköterskan, som för att se sin son lycklig och rik
först afstått honom till sin matmor vid hans födelse, sedan stulit
medaljongen, för att han ej vid hennes död skulle få veta sanningen,
och slutligen för hans skull underkastat sig ett vanärande
fängelsestraff, och nu, nu ej kunnat dö, utan att först få kalla honom son
och mottaga ett tack för all sin uppoffring.

Lorenzo är bedöfvad af smärta vid en sådan upptakt. Hans
mor har begått ett brott, han känner sig själf medbrottslig, han
har nu blott ett vanäradt namn, och ändock tvekar han ej ett
ögonblick att genast frånsäga sig sitt namn och öfverlemna alla
sina egodelar åt de rätta arfvingarne. När grefvinnan så kommer
för att anhålla om Inés1 hand, förklarar han partiet för grefvinnans
egen skull omöjligt. Hans dotter är fattig och har ej något namn.
Inés är färdig att dö af förtviflan.

Grefvinnan finner naturligtvis också, att partiet är omöjligt,
men låter ännu beveka sig att antaga Inés som sonhustru, om
Lorenzo blott afstår från sina egodelar, ej från sitt namn, om det
blott ej blir någon skandal. Men Lorenzo är obeveklig: hur han
än afgudar sin dotter, huru mycket han än vet, att detta skall
blifva hennes död, så — plikten framföralt, sanningen, hela
sanningen måste fram. Juanas brott måste aftvås med sonens
bekännelse. Men Lorenzo ovetande förstör den arma döende Juana,
som icke anat, att hon med sitt meddelande skulle göra sonen
olycklig, som gråter af förtviflan öfver att alt detta skulle blifva lönen
för hennes försakelse, det enda bevis, som finnes, för sanningen af
Lorenzos uppgifter, och som Lorenzo en gång fått af henne, men
lemnat i sin bordslåda; och i sin dödsstund förnekar hon högt i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:46:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1882/0496.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free