Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
en modern spansk dramatiker.
nan de Luna. Hans kärlek har varit uppmuntrad, om han också
icke ännu vågat tro den fullt besvarad. Så kommer en dag
oförmodadt konungens befallning till grefvinnan, att hon skall gifta
sig med markisen de Baeza. Don Jaime förstår, att han måste
afstå från sin kärlek. Han »trycker en smärtans förtviflade kyss*
på sin älskades bleka panna* och lemnar i tysthet Madrid för att
här i ödemarken, i ensamheten, lindra sina kval.
Ensam kommer han där ridande i natten. Korta och dystra
äro hans svar, när Pablo erbjuder honom ett rum och en bädd i
en mera skyddad del af slottet Don Jaime vill hällre stanna i
den gamla förfallna salen framför en till hälften utbrunnen eld och
lyssna till stormen och vågornas brus därutanför. Han vill
ensam fördjupa sig i sin smärta. I en mycket lyrisk monolog, där
förf. användt den gamla spanska romansformen, utgjuter han
sin klagan, och somnar slutligen uttröttad framför den slocknande
elden. Han drömmer. I drömmen tycker han sig se sin älskade
och blir djupt olycklig, när han väckes af Pablo och Rosa, som
komma in för att förmå honom att gå till hvila. Deras böner
äro förgäfves, de måste åter lemna honom ensam och han försöker
att återfå en dröm, som så lindrade hans kval. Under det han
sitter där i h^lfslummer, ser man en lönndörr öppnas; grefvinnan
Luna har skyndat efter sin älskare. Hon har undandragit sig
konungens befallning och kommer nu att förkunna D. Jaime sin
kärlek. När hon så går emot den slumrande riddaren och väcker
honom med att bedyra, att hon älskar honom, blott honom, tror
D. Jaime, att han ännu drömmer, att grefvinnan blott är ett alster
af hans fantasi. Lycklig öfver en sådan sällhet om också blott i
drömmen, uttalar han hela sin passion och hör den af henne
besvaras. I samma ögonblick nalkas åter Pablo och Rosa. Don Jaime
griper i förtviflan öfver att ännu en gång gå miste om den enda
sällhet, den enda tröst, som är honom öfrig, den att kunna drömma
sig älskad, sitt svärd, och genomborrar sig för att icke behöfva
vakna ur sin dröm. Grefvinnan skyndar förskräkt fram. Don
Jaime är död. Han har dött för att ej behöfva vakna.
Denna lilla enaktslegend är så orimlig som möjligt, men
det är stämning i den och tanken är originell. Den gör
samma intryck, som vissa af Corots eller D’Aubignés taflor.
Granskar man hvarje detalj, så förefalla de onaturliga och
orimliga, men ser man dem på rätt afstånd, gjuter det hela
sig tillsammans till något märkvärdigt stämningsrikt. Och
på samma gång är denna pjes karaktäristisk för både
Eche-garay och den moderna spanska dramatiken.
La muerte en los labios är åter ett större drama, som
yid sitt första framträdande emottogs med mycket bifall. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
