Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literatur.
525
i Östergötland egnats åt minnet af Jordanes, och att han, som
tagit sig detta namn såsom kristen, egentligen hette Vilen, son af
alanen Wamuth». Anmälaren har ej lyckats uppspana den ringaste
anledning, hvarför Jordanes skulle hafva hetat Vilen, och ännu
mindre kunnat finna’ några beröringspunkter mellan den gotiske
krönikeskrifvaren och den stridsskildrande inskriften på Rökstenen,
och tyvärr har D:r Sander ej häller gifvit någon ledtråd för att
utgrunda detta mysterium. Likaså oförklarligt förefaller författarens
påstående att Heimdalls horn, i hvilket han blåser vid Ragnarök,
skulle vara »Gyllene Hornet», som bekant en stadsdel i
Konstantinopel. Någon annan likhet än att båda kallas horn torde vara
svår att uppleta. Nästan än besynnerligare är det, då D:r Sander
afslutar sin tolkning af Hyndluljod med följande mening (pag. 61):
«Jag skulle nästan vilja säga, att ödets lek diktat en sällsam epilog
till berättelsen i Hyndias sång om Fröjas hädanfärd med sin
älskling till Valhall och vördad hemort. En svensk fältherre har
nemligen från Novgorod hemfört två stora metallkanoner, som nu
firmas å borggården till Gripsholms slott. De sägas hafva
namnen Vargen och Varginnan; men allmänt och af gammalt har
man kallat och kallar dem Galten och Suggan: stumma symboler
för .den bortgångna G lo-son (Fröja) och hennes förklädde Gält
(Ottar)!» Vanligen nöjer sig författaren ej med att bygga på endast
en hypotes af ofvan anförda slag, utan till yttermera visso plägar
han draga sin konklusion ur flere af samma tvetydiga halt. Eddan
berättar helt enkelt, att dvärgarne Fjalar och Galar bjödo till sig
jätten Gilling och hans hustru, samt att de svekligen dråpo Gilling
samt efteråt äfven hans klagande hustru. För D:r Sander är
Gilling—Gylling«=Gullkam=tuppen, hvilken åter är liktydig med
Apol-lon. Hans hustru är Ugglan; hvarför får man ej veta. Sedan
fortfar D:r Sander: «Ugglan, Athenes fogel, syftar här på Athene
själf». Slutstenen i denna märkliga beviskedja är tolkningen p. 15.
c Det ligger föröfrigt en djupt gripande sanning i berättelsen, att
Fjalar, naturskalden, icke kunde lida den ständiga veklagan, som
jätten Gillings hustru lät höra. Sedan antikens bildningsverld
blommat ut, måste hon gå under; det gagnar ej att klaga däröfver.
Men naturen pånyttföder sig, och den menskliga odlingen vill
ut-präglas i nya former». Författaren fortsätter med att förklara
Eddans olika sånger representera det nordiska folkets olika
vandringsskeden. D:r Sander måste dock till den grad hafva förälskat
sig i detta tolkningsförslag, att han ansett det fullkomligt själfklart,
samt i följd däraf utan behof af att blifva med bevis styrkt.
Läsaren, som dock ej kan hysa upphofsmannens svärmiska kärlek till
dennes fantasiskapelse, skulle tvifvelsutan hafva ansett såsom en
vinning, om D:r Sander velat på något annat sätt än genom sin
auktoritet såsom mytforskare stödja dessa hypoteser. Resultaten
äro verkligen så öfverraskande, att läsaren utan dessa bevis har
Ny Sv. Tidskr. 3:e årg:s 6:te häft. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>