Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
GENMÄLE.
sätt: »La statue de Milo n"esfr pas un original dans ce sens qu’elle
manifesterait pour la première fois un certain caractère, mais la
vivacité dans Texécution de cette statue, sa forte empreinte de la
nature, sa su])e’riorité sur toutes les autres statues du méme type
annoncent qu^elle nest pourtant pas une copie.» Jag har för att
klargöra frågan hänvisat till Sergels Venus Kallipygos, som
ögori-skenligen är. utförd efter naturen och dock är en fri repedtion af
antiken. Jag har vidare påpekat Praxiteles’ Hermes, hvars hufvud
är en fri repetition af Myrons Diskuskastares hufvud. (Se Kekulé,
Ueber den Kopf des Praxitelischen Hermes, och H. Brunn, Deutsche
Rundschau, Heft. 8 p. 196, 1882). Detta faktum är säkert ej
något enstaka förhållande, utan hela den antika konsten utvecklade
vidare hvad en föregående tid skapat och uppnådde derigenom sin
fulländning. Hvad den meliska stöden vidkommer, så är det
osannolikt att antaga, att hon på sin lilla ö, för hvilken jag med Victor
Rydberg antager att hon blifvit danad, skulle varit förebilden för
de många repetitioner, som finnas af samma typ. — Det förefaller
då något egendomligt att efter denna min utredning af frågan få
läsa det kategoriska uttalande, att den meliska stöden ej är någon
kopia utan ett original.
Hr B. tillägger* mig det påståendet, att gruppens (Herkules’
vid skiljevägen) motiv varit * kändt i den äldre antiken. Detta är
ett * misstag. Jag säger i 2:dra delen p. 89. »Les vers d’Hésiode
précités (p. 64) nous apprennent que fidée des deux déesses existait
longtemps avant Prodicus. Sa fable ne contient d"original que
Tidée du choix cTHercule et le dialogue. Les artistes, pour
repré-senter cette fable, nétaient donc pas forcés de s’en tenir à la
lettre, mais pouvaient appliquer des types déjà existants.» Detta
är isynnerhet fallet, om man tänker sig Afrodite och Athene såsom
de äldsta representanter för de båda ödets gudinnor, som
Pro-dikos framställer talande till den unge Herkules. Så fattar äfven
Preller (Gr. Myth. II. p. 277, 1875) saken. Æs mochte dabei»
säger han »die idealen Bilder der Athena und der Aphrodite
vor-schweben, von denen diese die Göttin der Lust und Weichlichkeit
(fjdovijt xaxia) jene die der Tugend und edlen Gesinnung (aQétij,
xcrloxàya&ia) war.» Men äfven de sjelfständiga framställningar i
den antika konsten af Arete (som hade ett tempel i Smyrna. Phil.
Vit. Soph. I. 25, 11.) och Eudaimonia (såsom vällustens gudinna
kallades af sina vänner och hvilken hade tempel i Rom) kunna
väl ej hafva sitt ursprung i Prodikos1 fabel. Missförståndet torde
härleda sig derifrån, att hr B. antager, att den grekiska
konstnären för att framställa vällustens gudinna troget måste följa
författarens beskrifning, alldeles som när man i våra dagar
illustrerar en dikt. Emot en dylik åsigt har redan Welcker (A. I).
III. p. 327) uttalat sig. Det finnes ej heller nå^on framställning
af denna fabel, der texten på ett så efterapande sätt är följd, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
