Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfefferkorns reseminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägsare lått veta huru man mäler snillet, som i Frankrike drifves
fa-briksmessigt, men i Sverige ännu så till vida är en husslöjd eller
lyder under skrå, alt ingen associationsanda ännu synts till utom
inom mitt kotteri. Men nog derom — nu till staden.
Midt i raden af damerna sutto en liten mager gumma och
bredvid henne ett stort fruntimmer, prydt med blommor. Det var ingen
annan än mamsell Rachel Prejare, dotter till f. d. stads fiskalen
numera ekonomiaj-direktören Pehr Prejare.
Mamsell Rachel var lång och ganska starkt byggd, en motsats
till mamma. Hon var stadens mest belästa fruntimmer, ty hon hade
varit i pension i Stockholm och lärt sig franska, tyska, engelska och
italienska prononciationen. Hon hade till och med uppträdt som
författarinna af små noveller och en stor roman (hennes pseudonym är
”Liljan i dalen”). Del var naturligt alt jag först vände mig till henne.
”Ack, Herr Konglig Sekreterare!” sade hon, ”jag har med
förtjusning läst ert sista arbete: "Krukan."
Ber ödmjukast.
”0, det är obegripligt att kunna skrifva så! Jag och mamma
voro alldeles förtjusta — eller hur, mamma lilla?”
”Jaha — jaha, det var så vackert angående den blinda.”
”Den blinda? Nej, mamma!”
”Jaså, jag trodde att det var Syrsan vid Spiseln, den har ju
konglig seklern skrifvit?”
Nej, den är af en engelsman, som heter Dickens.
”Kors, så man kan missminna sig!”
”Nej, mamma,„jag talade om Krukan (stötande sin mor i sidan),
mamma minns väl Krukan?"
”Ja bevars — åh Herre Gud — vi höllo på att skratta oss
för-derfvade.”
Eljest är det ett allvarligt stycke, yttrade jag.
”Ja i högsta grad rörande, gripande, skakande själen i sina
fogningar,” genmäl le Rachel afbrytande.
Jag ber ödmjukast!
”Ja, vi greto begge två,” tilläde fru Prejare.
”Ack ja,” återtog mamsell Rachel, ”men hvarföre låta Emilia
dö? hon var så ädel och så söt.”
Hm, det var alldeles nödvändigt för — för handlingen.
”Ack, det gjorde mig så ondt; hon hade förtjent etl bättre öde,
den arma Emilia, hennes karakter var så fulländad, stod der i
objec-tiv åskådning — det var en bild af kött och blod och ej en af dessa
dimgestalter, dessa fantomer, som halfsnillet producerar. Ni, herr
konglig sekreterare, uppträdde der en sjelfsländig skapare af en ädel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
