Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfefferkorns reseminnen - Magnetisk Sömn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I detta ögonblick inträdde Herr Attanskoj, svartklädd från lopp
till tå — svarta kläder, svart halsduk och skägg, svarta slöflor och
polisonger. Det var någonting spöklikt nied heia den lilla gulbleka
mannen med sina långa händer och smala fingrar. Hans svarla ögon
irrade kring de närvarandes krets. ”Jag vet hvarföre jag är bjuden,”
yttrade lian med en lätt bugning för direklörskan. ”Nåh väl, ni skall
bli räddad från edra lidanden, mamsell Rachel. Sält er — lägg en
sidenschal inunder på stolen och en på golfvet, så att det
magnetiska fluidum ej må försvinna genom att gå en cirkelgång genom
ledaren.”
”Min Gud, söf mig blott ej för hårdt!” bad Rachel och salte
sig i stolen.
Herr Attanskoj började sina strykningar; men huru länge han
än höll på, somnade ej Rachel, utan såg honom stint i ansiglet.
”Besynnerligt! eljest bör väl det lyckas; men ni kan ej komma
i rapport med mig,” sade magnetisören något brydd. ”Det är, mitt
herrskap, någonting ännu outredt huru det kommer till alt vissa
naturer icke kunna komma i rapport med vissa andra — hm — detta
är ett högst intressant fall, om hvilket jag skall gifva den Animala
Magneliska Kommissarien i Paris fullständig underrättelse.”
Han försökte om igen; men förgäfves. ”Hur känner ni er?”
frågade han.
”Jag känner mig endast orolig — hvarje gång ni för edra
fingrar öfver milt ansigte, kännes det som om en spindelväf drogs deröfver.”
”Jaså — hm — högst intressant.”
”Men, kan ingen annan?” frågade direktörskan.
”Jo, det är möjligt att polariteten är fullkomligare mellan en
annan och mamsell.”
”Hm, bror Attanskoj har lärt mig något,” sade kamrern, ”hi hi
— om jag skulle försöka!”
”Ja gerna, det kanske lyckas.”
”Får jag, mamsell?”
”Ack, bäsle kamrer! inte kan jag somna, då jag ser er,”
yttrade mamsell Rachel med ett ömt småleende.
Kamrern ställde sig i posilur och gjorde några kringelkrokar i
luften. O, under! mamsell Rachels ögonlock lillslölos sakta och snart
hade hon försjunkit i en skön magnetisk sömn.
”Det är sympati, en sann magnetisk sympati,” yttrade herr
Attanskoj. ”Fråga henne nu, om hon sofver.”
”Bästa mamsell Rachel, sofver mamsell?” frågade kamrern
helt nära.
Intet svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
