Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfefferkorns reseminnen - Slut-Scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hvaba?”
”Du har magnetiserat henne, du har haft ell téte å téte med
henne på stadshuset.”
”Och förderfvat en splitt språng ny hatt af Söderströms fabrik,”
tilläde borgmästaren, ”mig tillhörig.”
”Hm, hon sjuknade i valsen — hm.”
”Ja, bror Hoppenroth, jag vill tro på din oskuld — icke kan
en hederlig man, som du, vilja intränga i ett aktadt hus som en
förförare af det enda, det dyrbaraste vi ega, vår enda dotler — nej
vare långt derifrån; men du har emellertid genom ditt snille, dilt
hjerta, dilt utseende (fruntimren fusla sig vid ytan och du ser rätt
bra ut efter dina år) och din magnetism inlagit min dotters hjerta —
ja, hon lefver endast i dig — men detla må då gå; hon må gerna
dö, blott hon ej öfverskrider dygdens råmärken — och det vet Gud
hon inte gör; ty hon har fromma föräldrar, som gifvit henne
exempel af dygd, skam att tala om’et — men hennes rykte — en flickas
rykte är som en spegel, man får ej andas på den utan alt der blir
fläck. Du har förderfvat hennes förut så ventaliskt rena rykte, du har
varit skulden i att min stackars Rachel nu ligger i hela stadens mun.”
”Hm — högst ledsamt.”
”Ja,” sade borgmästaren, ”det är din pligt att reparera ditt fel
— bli en stadgad och gift man — med ett ord, njuta äktenskapets
himmelska lycka, som jag i tre äktenskap pröfvat och befunnit vara
den högsta af alla lyckor på jorden.”
”Långt ifrån,” inföll direktör Prejare, ”att vi vilja bli af med vår
dotter — hon utgör vår glädje; men ser bror, del är ej nog med att
vår dotter ligger i hvar mans mun, utan till på köpet är den
förbannade Pfefferkorn här, och om ej saken uppgöres, så få vi se hela
historien i tryck en vacker dag. Han sade sjelf i går alt han hade
sexton och trettiotvå för hvart ark han skrifver, och en sådan der,
som skrifver romaner och sådant, lar gerna tjugofem riksdaler för att
göra vår Rachels skam landskunnig. Dylika menniskor ha inte
samvete och ingen hut i sig — eljest ha vi gjort middag för honom för
att slippa att komma in i hans romaner; men hustru min såg att han
ganska skarpt betraktade medvursten på bränvinsbordet, och vi kunna
slå oss i backen på att han tyckte att fläskterningarne voro för stora.
Och se — vi få väl se om vi inte få oss en pik i någon af hans skrifter.”
”Ja, fasan är öfverhängande,” tilläde borgmästaren, ”bror
Hoppenroth gör hvad hans heder fordrar — han kan ej annat”
Följden af alla dessa omständigheter blef, att mamsell Rachel
Prejare ett halft år derefter hette kamrerskan Hoppenroth och bodde
i f. d. Balkmanska gården vid torget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
