Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så mycket mindes jag, att jag just lagt an på att behaga
mamsell Mellén, guvernanten, och som jag ej hade, någon skala att mäta
mina artigheter med, så kunde del ganska lätt ha händt alt jag
framställt sakerna så, som att jag velat fria; — och af en roman, som
jag läst, visste jag att det icke fanns i hela skapelsen någon varelse
som så lätt klibbade vid, som en guvernant. Således kunde det nu
hända, att mamsellen, för att taga fasta på min arma person, omtalat
och utlagt saken för professorn, som åter, för att skydda sin
guvernant för prat bland stadens fruarj och flickor och sitt huses ära,
kanske funnit bäst att lägga vantarne på gunstig herrn och låta
mamsell Mellén taga första inteckningen i min förut ograverade person.
Dessa voro nu mina funderingar, som på intet sätt voro glädjande, ty
först och främst så ville jag vara en fri man, för det andra var
mamsellen äldre än jag och långt ifrån vacker, hvarlill kom att hon
var lika fattig som jag; — men för det! tredje skulle jag bli magister,
och professor Ekeberg skulle med tiden bli min svåraste examinalor,
och sträng var han alldeles tillräckligt förut, att man just icke behöfde
framställa sig som hvarken pratmakare eller förstörare af en flickas
frid — för att bli differerad, hvartill kom alt professorn var en
”kink-blåsa,” ”lunegod” (för att ej nyttja ett utländskt ord: journalier) och
att han ibland, som man sade, differerade en stackars passabel
menniska blotl derföre, alt han sjelf hade tandvärk eller atl hårluren
blifvit illa bränd.
Jag var verkligen icke i den allralyckligaste sinnesstämning
när jag inträdde i professorns nedra förstuga och putsade mig för
alt gå upp till honom på öfra botten. Det var straxt före jul — full,
kallt, regnigt och snöslaskigt. Trappan upp, mörk som ingången till
tartaren, gapade emot mig — men jag gick frusen naturligtvis både
till kropp och själ. I öfra förstugan skurade man till helgen.
— Är professorn hemma?
— Ja, det tror jag nog — svarade en gumma, som såg
förargad ut — herrn skall trampa på viskan och slå på den der Irasan,
tilläde hon. Jag lydde och knackade, stående på en disktrasa, på
en dörr, på hvilken der å en papperslapp stod att läsa: ”professor
Ekeberg träffas hemma alla förmiddagår mellan åtta och nio — och
kl. 11 hvarje söckendag å kongl. akademiens mindre lärosal.” Högst
gemena boksläfver, snedt skrifna dessutom på groft säckpapper. —
Min Gud! de professorerna!
— Slig in — hördes en röst. Jag upplät dörren för att artigt
träda in; men professorns rop: ”stå inte der och söla, så att
skurluften kommer in” — påskyndade mitt inträde, och knappt stod jag
ett halft tum inom dörren förr än den knäpptes igen bakom mig af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
