- Project Runeberg -  Berättelser af Onkel Adam /
32

(1854) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh With: Fritz von Dardel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Min första kondition

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verlden lefva på värdshus och med ett tjog dussin vänner på släp
— han skulle fått tvinsot om han nödgats flytta från kamraterna.

*


Min första kondition.



Det var den 12 Januari år 18—. Året må vara onämndt, ty
det är så vanligen med märkvärdiga händelser, att man vet dagen
men icke året. Således var det den 12 Januari för många år sedan
en glad ungdom, nemligen jag sjelf, sittande grensle på en kappsäck
åkte vägen fram till Träskälla herregård. Det hade varit en svår
resa — hvar och en, som är något vand vid ”comfort,” isar af fasa
då jag nödgas omtala att jag endast hade en tunn kappa, icke några
botteforer, ej en gång galoscher, att jag åkte än på släda, än på
kärra, att jag vältade några gånger på vägen och fick ligga i oeldadt
rum, ty att några vedpinnar till min heder sattes in i kakelugnen och
der pepo till dess jag somnade, anser jag icke alls böra räknas som
värme.

Om femtio år härefter då man sitter i en jernvägsvagn och far
med pilens hastighet åstad, då man hvarannan qvart träffar en
restauration der man åker in i förstugan och der i skänkrummet bordet
står dukadt med alla möjliga rara saker — då kan man ej föreställa
sig huru man färdades i min ungdom. Men allt det för inbillningen
herrliga, som ligger i begreppet om afstånd, försvinner också. Det
var något att komma ut på landet då det skedde först med
uppoffringar af tid och möda — man beredde sig på en dylik resa som till
ett äfventyr, inbillningskraften hade fritt spelrum, ty en dylik resa
aflopp aldrig utan händelser, och då man kom till ort och ställe,
huru välkommen var ej den fjerran gästen, som hade rest hela trettio
milen — trettio mil, det var ett afstånd.

Allt det der försvinner med de hastigare och beqvämare
kommunikationerna — man blir snart icke i stånd att bli ett föremål för
uppmärksamhet och omvårdnad, om man icke minst kommer från
Hobart Town, Nova Zemlia eller Nukahiva.

— Äro vi snart framme? frågade jag allt emellanåt min
skjutsbonde, som, klädd i vadmalsrock och räfskinsmössa, satt bredvid mig.

— Åh, än är det ett stycke.

— Jaså.

— Nåh — hur långt är det nu?

— Åh det är bara ett par gårdar och en äng och så se vi
Träskälla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oaberat/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free