Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Min första kondition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var afton och det lyste blott 1 fem fönster. Två i öfra
våningen genom ett par täta gardiner, två i nedra våningen, som
blott voro försedda med jalusier — och en fladdrande belysning,
som bevisade, att det femte ljusa fönstret tillhörde köket.
Nu stod jag i en mörk förstuga och hörde’ en hund skälla
inifrån rummen. Efter några ögonblick öppnades dörren och ett par
personer kommo ut. — Se så, gare ön, lig nu! sade den ene, en ung
man, af snart sagdt ett ståtligt yttre.
— Hvem der?
— En främmande, sade jag. (Det är rasande svårt, att,
inpackad i en snöig kapprock och nära förfrusen, presentera sig med
värdighet.) Jaså, välkommen, yttrade den unge mannen; men den
andre, en prest, nalkades honom och hviskade något.
— Ah, pastorn drömmer ej om annat, yttrade den unge. —
Hör på, min herre! säg rent ut, fortfor den unge — är herrn, som
pastorn påslår, en slrålröfvare, så var så god och säg till.
— Bevars jag? sade pastorn med förlägen min.
Jag kunde ej underlåta alt skratta, synnerligast som kappan var
upphängd, och jag stod der temligen hygglig. — Stråtröfvare — nej
— jag skall bli informator här i huset.
— Nå för f-n — högst roligt — kom in, magister — se så,
pastorn tar kappan, och så marsch.
Man kan ej neka alt mottagandet var något kuriöst. Vi
inträdde emellertid i ett väl upplyst rum — en liten sal, prydd med
ett forlepiano, på hvilket noter lågo, och en hel hop blomkrukor
framför fönstret. Nu börjar presentationen. ”Jag är, yttrade den
unge, löjtnant Thorson — magisterns ödmjuka Ijenare — och delta,
pekande på preslen, är pastor Fikonlöf, vår själasörjare och
disponent af ett andeligt Dylla med eld och svafvel, som aldrig hinner
alt brinna opp.”
— Herr löjtnanten behagar alltid raljera, yttrade pastorn,
skakande på hufvudet, det är icke mitt sätt att sålunda tala —
välkÖm-men herr magister, måtte Herren välsigna er en gång i denna
kristliga boning.
— Se så, sitt nu ner tills morbror kommer — jag skall säga
till honom, yttrade löjtnanten. — Pastorn kan emellertid hugsvala
vår nye magister med litej andligt manna.
Således var jag ensam med hr Fikonlöf.
— Magistern, började hr Fikonlöf, förundrar sig troligen öfver
sill mottagande?
— Ja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
