Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Min första kondition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, det tror jag nog, sade fadren. — Gå du nu ut, Felix,
och sök opp Emilie och bed henne spela för oss en stund, det är
ännu en stund till qvällsvard.
Så snart gossen gått, återtog fadren: Ni har sett gossen, min
bäste magister — ni behöfver ej tvinga honom att läsa — här är ej
så mycket fråga derom, som alt låta honom läsa litet. Ni förstår
mig icke?
— Nej, verkligen.
— Jo, ser ni, jag har arbetat mig fram ur intet — jag har
varit fattigare än ni — jag måste, om jag ville eller ej, afsluta en
viss lärobana inom en viss tid. — Detta har gjort att min bildning
är ringa och detta lilla ensidigt. Jag inser det bäst, då min gosse
frågar mig om mycket, och jag öfverallt finner luckor, så att jag
måste hänvisa honom till böcker. Så får det ej vara — han är
svag, han är på flykt ifrån oss, han liksom syskonen; han är lärgirig
— han skulle förtvina ännu snarare, om han ej fick lära — men
detta måste ske samtals vis — kan ni det? — jag kan det icke.
— Jag skall försöka, sade jag.
Nu anslogos toner på pianot der ute.
— Vi skola gå dit ut; — det är min hustrus brorsdotter, Emilie,
som spelar; barnen roa sig om aftnarne med musik; — det, tilläde
han med en suck, var äfven min hustrus glädje fordom, är det ännu
ibland. Kom nu.
I salen satt min löjtnant bredvid pianot, och betraktade en ung
flicka, som spelade. Musiken tystnade, ty hon steg opp. Det är,
sade lagmannen, en slägting, fröken Emilie Gyllenarm — detta är
magister Alexej — sätt dig, Emilie, och spela för oss.
Emilie var en ganska vacker flicka — hon liksom gossen
ljus-lockig och vek; men med friska kinder, och ett leende kring
munnen. Alla öfriga utom löjtnanten hade någonting dystert. Flickan
spelade bra. Efter en stund öppnades dörren försigtigt och pastor
Fikonlöf inträdde. Ett lindrigt moln tycktes flyga Öfver lagmannens
ansigte; men han teg.
Pastorn trädde fram till Emilie och hviskade några ord.
— Skall det bli en psalm af? frågade löjtnanten.
— Ja, så vida fröken Emilie vill göra sin älskade tant en glädje.
- Löjtnanten mumlade någonting och strök mustascherna, och
lagmannen sade med en suck: J skolen väl göra mamma till viljes.
Pastorn satte sig bredvid pianot, snedt emot Emilie, på hvilken
han fästade sina små ögon, hvilkas färg jag aldrig förmådde utforska.
— Emilie slog an några ackorder, och Felix, hållande sin arm om
hennts hals, började att sjunga, under det att pastorn, blinkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
