Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Förtroende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundsben — det gamla bordet med sina vridna pelarfötter oeh
slutligen en så kallad bordstudsare af gammal fason, som pickade
outhärdligt hård t och hastigt, med en sväfvande messingsfogel,
spökande innanför en glasruta, fullbordade prydnaderna. Dertill kom nu
gumman sjelf, i sin stora hvita nattmössa och sina magra armar
fram-stickande ur en vidlyftig svepning af kambrik.
Emilie var naturligtvis mycket välkommen; men gumman,
välmenande in i det sista, började snart tala om giftermål och att hon
(gumman) utsett en passande make. Detta var ingen mer eller
mindre än en gammal gråhårig baron Stjerneskatt, hederlig man för
öf-rigt, men försedd med två kullar barn, ty det var nu i tredje
äktenskapet han skulle inträda. Sannt var väl, att baron lika litet anat
gummans välvilliga tänkesätt, som lilla Emilie Gyllenarm (nemligen
tant, som hette så förut); men detta hindrade alldeles intet,
emedan gumman omöjligen kunde tänka sig annat än att förslaget å
ömse sidor skulle mottagas med förtjusning; ty baronen kunde ej
önska sig vid fyllda femtiofyra år något bättre än en ung, vacker och
väl uppfostrad flicka — och Emilie kunde ej gerna önska något bättre
än en allmänt aktad och stadgad man, med förmögenhet och ett
ganska trefligt och välförsedt hem.
Förslaget gjordes första qvällen, under det att Emilie, bredvid
tant Lausans säng, ur en stor blåmålad kinesisk kopp drack
någonting som på Sunnanhäll kallades thé.
Tant trodde först, alt gumman på sitt sjukläger roade sig med
att raljera, så befängt föreföll henne förslaget; men dag efter dag
fortfor samma visa. Gumman blef sämre och sämre; ty hon botade
sig sjelf med en sorts lifspanacé, som kunde lägga hvem som helst
i grafven. Hon märkte det sjelf, men tycktes ha mod nog att se
döden i anletet. Deremot fördubblade sig hennes ifver att ölvertala
Emilie — men omöjligt. Slutligen måste min stackars tant fram med
sanningen.
— Vill du ha den usla menniskan? sade gumman, men albröts
af hostan — en — en vallpojke, en tiggarunge — en––
— Söta tant!
— Jaså, skulle jag i min graf ha den skammen, rosslade
gumman, att ha burit en gemen lyckoriddares hustru till det heliga
dopet? — När Gud frågar mig och säger: Emerentia Catharina Isabella
von Lausan, hvar har du dina gudbarn? så skall jag svara: Nästan
allihop äro hos dig, Herre! välsignadt vare ditt namn, men en,
Emilie Gyllenarm, har vanärat sig och mig och hela sin ädla slägt
och gitt sig med en landstrykare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
