Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Lagmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den enda möda jag hade med min discipel — (han var tio år
gammal) — var att då och då gå ut med honom på en promenad.
Han var naturligtvis inpelsad och med ytter-stöflorj men så mycket
hade dock pastor Fikonlöf hulpit lagmannen, alt gossen fick gå ut.
På det hela visade pastorn mig mycken uppmärksamhet — jag
nästan gissar, att han, som bodde rum om rum med oss i flygeln,
lyssnat och i sitt sinne ansåg mig som sitt lekamliga skydd emot
löjtnanten, hvars båda skuldror och kämpalika händer visserligen
skulle kunna hålla hvad tungan lofvat.
Under dessa åtta dagar var det nog för alla i huset, att lära
känna min hedervärda person — det kan vara både bra och illa att
ha hjertat på tungan — men då man intet ondt tänker, så är det
ändå icke så farligt som man tror.
En dag suto lagmannen och jag vid fönstret. Snön låg öfver
fälten och den aflägsna skogen på bergåsen afbröts här och der af
ett snöfält.
— Ser magistern, sade lagmannen och pekade åt det
skogbe-växta berget — der borta är socknens allmänning.
— Jaså.
— Den är märkvärdig för mig, återtog han småleende, ty i de
der backarna gick jag vall i min barndom.
— Ni?
— Ja — och icke en gång åt mina föräldrar utan åt granname.
Vi hade intet lefvande djur mer än en katt.
— Och ni har ändå? frågade jag förundrad, fastän jag af
löjtnantens berättelse väl visste att lagmannen ej var af någon hög börd.
—- Och ni har ändå?
— Icke jag, bäste magister, utan Gud har länkat händelserna,
så att jag, i stället att blifva på sin höjd torpare — kanske med ett
helt dussin, snart sagt, odödliga barnungar — blifvit häradshöfding
med lagmans titel — och i det närmaste utan barn.
Lagmannen återkom alltid på detta sorgliga ämne.
— Ja — vet ni, bäste magister, man talar om att en barnlös
fältherre tröstat sig med två segrar — att stora vetenskapsmän icke
efterlemnat barn, men stora upptäckter — ack! magister — det är
likväl något i hjertat som säger, att barnen ändå äro de bästa af
alla Guds ^åfvor, och alt vi lefvat utan ändamål, vegeterat i
okunnighetens mörker, eller på bildningens höjder, om vi ej efterlemna
någon, som är en fortsättning af oss sjelfva. Derföre är
äktenskapet en gudomlig stiftelse. Jag nämnde med vilja min barndom. —
Nå väl, ni är redan vår vän, jag ser del, jag vet det, så väl, som
om jag kännt er i många år — ni har hjertat på lungan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
