Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Lagmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jag kom fram, mötte mig en piga och två betjenter. Min
Gud, Milli är här! skreko alla på en gång och ville ta henne ifrån
mig. — Nej tack, sade jag, hon skall till sin mamma. Så skedde
också, och jag minns än huru underligt det föreföll mig att Millis
mamma gret och skrattade på en gång och bar sig åt som en
förryckt, derför att flickan gått i skogen en natt. Det föll mig icke in
att någon skulle vara så dum, att man icke skulle hitta ut igen i
skogen, eller att man skulle kunna hoppa i vid qvarndammen eller i
Krångeåri, som snabb och svart strömmar förbi.
Jag för min del tyckte att man gjorde alltför mycket bråk för
alt en barnunge kom hem igen från skogen — hade hon gått rätt
fram, så hade hon antingen kommit till Träskälla eller också till
Krångemåla eller utåt Sventorpsvägen eller åt Sunnanhäll till — det
var det simplaste i verlden.
Sedan kom ordningen till mig, man började med att gifva mig
en sorls brun soppa med smått, smått bagarebröd till — det var
kaffe. — Sedan förhöll man mig och bad mig vänta lills dess baron
skulle komma igen, ty han var gången nedål ån och hade sändt
betjenter och folk åt alla håll för alt få1 reda på Millis lik — nu satt
hon der lefvande. Man hade skickat efler henne.
Snart kom hon — ny glädje. Flickan hade på qvällen smygit
ut och försvunnit. Ingen kom alt tänka på möjligheten alt hon gått
till skogen som låg temligen aflägse, men alla antogo för säkert att
hon fallil i ån.
Jag för min del tyckte dock ganska litet om dröjsmålet —
om nu bjellföraren begifvit sig ner i gungflyet — och otäck var han
alt springa vild — så kunde det gå vackert hos Ola Persson i qväll
— inga slantar sågos lill och visst hade jag hellre velat ha en ärlig
’ smörgås än den der bruna soppan och småbrödet. Dröjsmålet blef
dock långvarigt — ändlligen kommo mina föräldrar — jag trodde
för att taga reda på mig och underrätta mig om något ofall med
bjellförarn — men intet af delarne. Baronen lofvade alt draga
försorg om mig — med ett ord — om eftermiddagen satt jag
baklänges i en stor vagn — min mor gret och jag såg också röd ut —
men jag gaf* min mor uppdrag att för all del se till bjellförarn. En
framlid öppnade sig för mig, men det märkte jag knappt, så bundna
voro mina idéer vid min befattning som vallgosse. — Historien är
snart afslutad, forlfor lagmannen. — Jag röjde anlag, man lät mig
läsa tillsammans med Adam — enda gossen, lika gammal som jag.
— Jag blef allt mera känd för mina välgörare, den gode, älsklige
baron Gyllenarms. Jag försökte alt löna dem genom flit — det
lyckades — och då jag fick domsaga — då lefde likväl blott friherrin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
