- Project Runeberg -  Berättelser af Onkel Adam /
86

(1854) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh With: Fritz von Dardel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en fest till firande af romerska kejsarens namnsdag. Hela staden var
i rörelse, guldprydda vagnar, förspända med hvita hästar, på hvilkas
hufvuden strutsfjedrar svajade, körde sakta meiian en dubbel rad af
schweizergarde till domen, der högtidlig gudstjenst skulle firas.
Deras rullande hördes ej på de släta gatorna och under folkets sorl då
det strömmade ål samma håll, som ståthållaren och hans svit. Alla
klockor ringde; musik-korpser, placerade på alla Milanos öppna
platser, läto höra glada marscher, allt jublade och sjelfva solen, som
eljest bränner på stadens marmorberg, hade betäckt sig med lätta
sil fverskyar, som långsamt seglade på det blå, och skyddade folket
för värman, alldeles som sidentälten öfver åskådarnes hufvuden på
Roms gamla arena.

Nära domen, på det irreguliera torget, som utgör dess öppna
plats, stodo tvenne män, som tydligen voro främlingar. Den ene var
en högväxt yngling. Redan hans ljusa hår, som oaktadt tidehvarfvets
barbariska bruk icke var pudradt, bevisade att han var en nordens
son, om också ej hans smidiga gestalt, hans spänstiga’ men dock
fasta muskelbyggnad, de blå ögonen och hela detta uttryck af frisk
trotsighet, som utmärker nordbon, röjt, att han ej tillhörde södern.

— Tack, tant, nu äro vi inne på historien, inföll jag — och den
andra var — var . . .

— Den andra, fortfor tanten, var en helt annan gestalt; han
var flera år äldre än sin följeslagare — han egde hvarken dennes
friska och lefnadsglada utseende eller hans utpreglade nordiska drag.
Han tycktes mera tillhöra klimatet, passande bättre på den taflan än
den andra. I hans, visserligen ej svarta, men gråa allvarsamma ögon,
såg man ej en gnista af ungdomsglädje — tvärtom ett drag af smärta,
blandadt med svärmeri — något som ofta paras.

Folket, som strömmade förbi främlingarne, fäste sin
uppmärksamhet på den unge, som, klädd i en lika lätt som elegant drägt,
genom sin längd och sitt utseende gjorde sig bemärkt.

Det är ändå underligt, yttrade den unge skrattande, att se detta
glada, lustiga folk; — de äro i samma ställning som vi under
Kalmarunionen, kanske ännu sämre; ty språkolikhelen är större — och
ändå leker del, lefver det ett gladt ögonblickslif. Jag föreställer mig
just om våra uppländningar, ’dalkarlar eller hvad vårt envisa,
sjelf-ständiga folk heter, skulle i sådan yr glädje följt en dansk ståthållare,
som man här följer en tysk. Sjelfva schweizergardet är ju en
förolämpning; man tror ej mycket sitt eget folk, då man bildar garden
af främlingar.

Den äldre såg upp. — Ni dömmer rätt, bäste Felix — det är
dock en stor skillnad mellan nordens och söderns folk, mellan ihär-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oaberat/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free