Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - V. - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der allt andas lycka — utom menniskorna. ”Farväl, Italien! farväl,
minnenas land!” suckade hon och betraktade med tårade ögon för
sista gången sitt fädernesland. — Ack! den blå ormen har röfvat med
sig ditt blödande barn; men, tillade hon modigare, tärningen är
kastad. — Huru långt är det till Schweizergränsen?
— Knappt en half mil, signora, svarade föraren.
— Således äro vi der fria.
Det var midnatt då de resande nådde gränsen, hvilken följde en
bergbäck, som slingrade sig genom en vild dal, som uppåt
begränsades af ett gletcherfält. När de öfvervadat bäcken, föll hon på knä
och bad; — det varade länge — ändtligen steg hon upp, kastade sig
i sin älsklings armar och sade: Felix, för mig nu hvart du vill —
jag följer dig till polens isar, i lifvet och i döden — jag är ej
italienska längre, jag är din — jag är svenska.
Påföljande dag voro de i ett schweiziskt värdshus i säkerhet
för alla efterspaningar.
— Men hvar har du kläder? frågade Felix bekymrad sin fästmö
då han nu först märkte att hon alldeles icke var klädd för en resa.
— Kläder? — jag har inga — jag har endast med mig ett litet
skrin, sade Fransisca — det är låst — det är klostrets; hon kastade
en frågande blick på Felix. Jag trodde, sade hon, att det var mitt
juvelskrin.
— Det måtte väl vara dina juveler, om jag förstår rätt, yttrade
Felix och bröt upp skrinet med en knif. — Riktigt, det var fullt af
juveler, alla tillhöriga Fransisca.
— Här är min hemgift, Felix, ropade flickan och tog i handen
elt dyrbart halsband, som glittrade af ädelstenar; — ser du, det har
tillhört min mor, är ett arf i Sforzas slägt — den sista skall bryta
ut juvelerna, — ser du det blödande barnet af rubiner och den blåa
ormen af safirer — ser du — de skola först sprängas sönder ifrån
hvarandra, blodets och trohetens färger skola ej vara tillsamman.
— Men kärlekens och trohetens, Fransisca, anmärkte Felix och
slöt henne i sina armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
