Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållandet med magistern, som varnade, besvor och bad; men allt
förgäfves. Felix skrattade åt hans djupa misstroende, och Fransisca
till och med hade svårt alt tåla, att magistern skulle kunna så
kränkande Ivifla på en Albonis ord.
När således de trenne vännerna reste från Fahlun, följde dem
Alboni på vägen.
— Ack! utropade han ofla; huru skönt är ej delta nordliga land
— hvilken mild värma, hvilka kullar och skogar och sjöar! — Om
jag ej vore gammal ville jag flytta hit och dö i eder närhet — i mina
sista ögonblick omhuldad af min Fransisca, som en gång misskände
mig och ej förmådde inse, hvilken kamp jag måste utslå för att finna
skillnaden mellan Hvad jag ville och borde göra. — Morgonen var
skön; man hade beslutat att tillsammans spisa frukost i det gröna.
Vagnen stannade i en skogsbacke, och man dukade fram, på den
lena mossan i skogen, den lilla måltiden. När allt var i ordning kom
Alboni leende med ett par flaskor i handen. Ser ni? mina vänner,
här äro ett par vänner från Italien, Salernervin, äkta på min ära.
Vi skola dricka försoningens skål i dem. Glas framsaltes — alla,
utom magistern, voro i den gladaste sinnesstämning. Alboni slog i
tre glas, ett för Fransisca, för magistern och sig ur den ena buteljen
och det fjerde för Felix ur den andra. Ingen, utom Gerhard, märkte
denna omständighet, och han kunde ej med skäl yttra något.
— Nu, mina vänner, började Alboni; en mörk misstanka, ett
missförstånd, som hotat slita sönder alla band mellan oss — allt är
nu förbi — vi känna hvarandra bättre, älska hvarandra innerligare än
någonsin förut; — lålom oss i botten tömma en skål för en innerlig
och evig vänskap mellan oss alla; — en skål för er lycka, er frid
och er kärlek. Han klingade med Felix och Fransisca. Då Felix
skulle lyfta glaset till munnen, ropade Gerhard, som det tycktes i ett
öfvermålt af känsla: — Låt den gamle vännen vara med! och med
dessa ord klingade han med Felix så häftigt att glasen sprungo
sönder.
Alboni bleknade; men Felix skrattade och fattade buteljen och
drack ur den.
— Min goda Gerhard tyckte att ett glas var för litet, då jag
drack en så glad skål, sade han muntert och kastade buteljen mot
en sten, så att glasbitarne flögo omkring. Nu alla glas i kras, så
var den tidens lösen — och så skedde också här. — Gerhard har
gifvit exemplet — lefve vår hederlige Gerhard; men du är så blek,
Gerhard — nå, mår du illa?
— Herr Gerhard gick miste om vinet, yttrade Alboni, — jag
försäkrar alt ett glas vin, äfven i dessa klimater är godt. Man skäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
