- Project Runeberg -  Berättelser af Onkel Adam /
101

(1854) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh With: Fritz von Dardel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - VII. - VIII.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tade länge, tills ändtligen Alboni återvände till Fahlun, och våra
resande fortsatte sin väg hem.

— Huru smakade vinet? frågade Gerhard Felix då de på aftonen
vid första nattlägret voro några ögonblick allena.

— Bra Gerhard, hur då?

— Du bör fråga en läkare — jag misstänker.

— Der ha vi det — kanske gift? Nåh, del är kostligt, ha, ha,
ha! — nej, bäste Gerhard, nu yrar du; — det är godt och väl att
du håller af mig, men min Gud, du vill vara en riklig far för mig —
en förmyndare — och jag mår förträffligt.

— Det är möjligt, att jag misstar mig, — Gud låte så vara,
sade Gerhard.

— Ja, käre Gerhard, du misstar dig — du är beständigt full af
mörka aningar. Du sitter för mycket slilla, blodet blir ijockt och
stockar sig; — du skall ta dig rörelse, gå på jagt, fiska, promenera
och umgås med menniskor i stället för med böcker; — men för all
del, röj ej dina misstankar för Fransisca; —ack! nu först är hon
rikligt lycklig.

*


VIII.



Påföljande vår hördes en entonig ringning från Götlunda
sockenkyrka — det var på qvällen och dess alla fönster voro upplysta —
orgorne brusade och en procession fyllde långsamt kyrkan, der i det
slarkt upplysta choret en kista stod på ett utbredt bårkläde.

Alla bänkar voro uppfyllda af nyfikna menniskor, som skulle se
på högtiden.

— Det var ändå, yltrade en bondgubbe, synd om vår baron;
han var beskedlig och gladlynt han, utom på sista liden.

— Ah, Herre Gud, han var som en rigtig hamn — som en
skugga, han rent af tärdes bort och förtorkade som en blomma, som
vissnar. Fort nu — hm, hvilka äro de som bära?

— Officerare, vet jag, med plymer i hatten — och släpande
sablar — och den der — jaså, det är bror hans, löjtnanten, som går
i sorgen, och den andre?

— Jo det är magistern.

— Hvad är han för en, egentligen så att säga?

— Jo si, menade en gumma, visst säges något.

— Hvad då?

— A jo, hade lyckan varit god, så hade han varit baron,
han också.

— A för tusan, inte är det så.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oaberat/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free