Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - VIII. - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, inte vet jag; men inte vore han så godt som herre i
huset, om han inte vore slägt.
Processionen nalkades altaret. Magister Gerhard gick med
blicken häftad på golfvet, men ingen tår fuktade hans allvarliga öga.
Löjtnanten deremot gret som ett barn.
Ceremonien var höglidlig, då presten till den eviga hvilan
invigde stoftet efter baron Felix Ankarstjerna, som dödt vid trettio års
ålder, i blomman af sitt lif, af svaghet, förtorkad, utmärglad som en
gubbe. ”Underlige äro Guds vägar,” suckade några fromma åhörare
— ”underliga och outransakliga.”
Friherrinnan satt stum af sorg — hon talade intet, tänkte intet,
kände nästan ingenting. Hon hade hoppats allt af vårluften — den
hade kommit, svalorna qvittrade redan på takåsen, vildgässen hade
flyttat lärigre åt norr, alla träd stodo i sin första grönska — och just då.
Sorgen verkar som elektriska slag, hvilka, då de gifvas i små
stötar, kännas och göra smärta hvart och ett för sig; men då ett
enda häfligt gifves, tillintetgör det för någon tid all känsla, allt
medvetet lif. I en sådan ställning var nu Fransisca.
Magister Gerhard, denna menniska, som aldrig vetat, hvad fröjd
ville säga — bibehöll dock, äfven i de förskräckligaste ögonblick, hela
sin själsnärvaro.
Han föranstaltade genast om, att friherrinnan skulle resa utrikes
för sin helsa — han lemnade de för egendomens försäljning nödiga
dokumenterna, undertecknade af friherrinnan — hon lät behandla sig
som ett barn, och han begagnade hennes halfmedvetna tillstånd, för
att skydda henne för förföljelse från Albonis sida.
Den redovisning, som Alboni lofvat, hade ej ännu blifvit färdig,
och i sanning, den skulle blifva svår att göra. — Emellertid var det
nödigt att fly undan så väl hans förföljelser som hans smicker.
Sålunda, en månad efter dödsfallet, reste friherrinnan från sin
fristad, och vägen togs till kusten. Stackars friherrinna, sade folket,
då den tillslutna vagnen rullade bort — här kunde hon ej längre
blifva, sedan hon mistat det käraste, hon hade.
Vid denna tid köpte då varande löjtnanten, baron Ankarstjerna,
Remminge med underlydande — och elt år derefter uppenbarade sig,
straxt efter herrskapets hitflyttning, den ”grå mannen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
