Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, så är det när hjerta träffar hjerta; nej, nu har jag inte
tid — jag märkte att gamla kamrerns såg mig då jag gick förbi —
jag skulle såra dem, om jag ej ginge dit, de skulle tro att jag endast
umgås, endast känner de mera förmögna, och kallsinnigt gick förbi
den fattiges dörr — men, det skall Gud veta, jag är lika öm mot alla.
— Skall du gå? det var en fransysk visit, yttrade öfverstinnan.
— Fransysk — åh nej, jag har suttit här längre än jag borde;
men då man på en hel månad, en hel månad — ej råkat sina bästa
vänner, så . . . Dock Margret — vill ni följa mig till en usel familj
här i bakgatan? — ni kunde bli mitt lilla ombud i det huset, omhulda
dem, råda, förmana, leda det arma folket till dygdens öfning, till
kristligt mod och kristlig försakelse.
— Myckel gerna, yttrade jag, som såg att öfversten önskade det.
Efter många lal om föräldrar och barn fick Mimmi på sig hatten och
shawlen, stoppade de sista drufvorna i Ottos mun och försvann
under löfte att titta in då och då.
— Bästa Margrela, började mamsell Mimmi, då vi gått ett stycke.
— Öfverstens är ett högst estimabelt hus.
— Ja.
— Ack, hvilken skada, att Emma ej är fullt förstådd — hon
måste lida mycket.
— Nej, det vet jag ej af.
— Ni är delikat, bästa Margret; men det är gifvet att hon, en
person med fin bildning, med talanger och så vidare ....
— Ja, dem eger hon.
— Ja, men det är, säger jag, gifvet, att hon måste lida — det
var väl alt , ni kom dit — att hon har någon i sitt grannskap, som
kan fatta hennes inre, bli hennes förtrogna, bli hennes allt.
— Men öfversten?
— Öfversten ja — åh, en herrlig menniska; men han är en
annan natur, en gammal militär, en menniska med mera kärfva och
torra nerver — som ej kan fatta det silkeslena, det mjuka, det graciösa
hos sin hustru. Ack, bästa Margrela, sällan, oändligen sällan träffar
det så, att tvenne själar sammangjutas till en — och — äktenskapet
är en olycka då detta ej händer — också låter den bli, som är klok,
som kan beherrska sina känslor eller rättare deras berusning. Här
bo de olycklige, afbröt hon tvärt, stannande framför en koja. Här
skall ni få se en ädel, uppoffrande qvinna, som aldrig tänker på sig,
utan blott på sin ovärdige make — en tyrann, ett vilddjur — men
jag har lalat vid honom, jag har rört hans hjerta och sist jag var
här föregick en försoning, som — men lålom oss gå in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
