Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är väl annars, inföll öfversten, förbannadt klart, att om
man har sjukt och behöfver hjelp, så ber man sina vänner att
lem-na den; men det tycker Mimmi ej är nog — hon och sjukdomen
komma in i huset på en gång, så alt det blir en riktig pestilentia ihop
— och begge komma lika objudna. Jag kan inte begripa dylikt folk,
som anse sig så rent af oumbärliga, att de ej lemna en menniska i
fred på sjuksängen en gång, utan öfva barmhertighet och ömhet på
en stackare, ända till dess de väl få nöjet deltaga i svepandet.
— Men, Sallern, hon menar ändå så innerligen väl, det bör man
ändå belänka; hon offrar tid, mödor, hon vakar, passar upp,
uppoffrar sig sjelf för att vara andra till nöjes, för alt göra andra en glad stund.
— Ja, dermed lyckas hon alldeles förträffligt — då hon går sin väg.
— Käre Sallern! del låter ju alldeles fasligt — och ändå, hvem
vet, om inte ni begge blifvit elt passande par? — Min gubbe har en
lid inte lyckl så illa om lilla Mimmi.
Öfversten strök sig om hakan. — Hm, det var också f-n så
längesedan — ja bevars, för en, låt se, tjugu år sedan, såg hon inte så
galen ut, och jag dansade med henne på balerna, och —
— Och höll på att fria, skrattade frun, jo jo, Sallern. Mimmi
har ej så orätt när hon talar om karlarnes obeständighet och huru
deras tycken ändras med hvar minut och att den är en dåre, som
någonsin tror på en karl.
— Ah, det lär väl ingen bedragit henne heller.
— Men, Gud vet hvad du sagt till henne en gång då ni dansade
”fria valet.”
— Fria valel? frågade öfversten, har jag dansat fria valet med
henne?
— Jo visst, gode gubbe — ja, ja, herrskapet må ha sina små
hemligheter mellan er, jag har ej sökt utforska dem, fastän Mimmi
hundrade gånger gifvit mig anledning. *
— Skäms hon inte den papegojan! Har jag sagt något till henne
som kunde tas för frieri, har jag någonsin tänkt ditåt?
— Käre Sallern, du blir orolig — men det var ju för ljugu år
sedan, lugna dig – jag är inte jaloux — inte det allraminsta.
— Hm — ja ja, men det är ändå f-n med sådana der gamla
välgörarinnor — de hafva alltid haft dussintals tillbedjare; men ingen
menniska vel när; — de hafva alltid gifvit korgar, men ingen
menniska vet till hvem, och äro alltid rika på dygder, som ingen räkna
kan. Pass på, att gamle kamrern, han är väl sjuttiotre år, men —
— Ack, du talar, Sallern — tyst med dina hislorier.
— Ja ja, han är väl inte mer än sjuttiotre år och icke enkling
än; men det är remarkabelt hvad gumman hostar förhoppningsfullt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
