- Project Runeberg -  Berättelser af Onkel Adam /
123

(1854) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh With: Fritz von Dardel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ja.

— Han spelar ju alldeles herrligt piano?

— Ja, ganska bra.

— Om du kunde slälla så till att han spelade något.

— Gerna, Mimmi.

Med dessa ord skyndade jag ut och bad Alfred gå in för att
sysselsätta Mimmi, under det jag lagade till supén.

Kongl. sektern inkom nu, och helsades med ett långt tal af
Mimmi, som slutade med en bön, att han ville spela för henne.

Alfred, den skälmen, satte sig ned, och fanliserade. Jag hörde,
ända ut i köket, de ljufva moll-ackorderna, dessa förtviflade
dissonanser, som slutligen upplöste sig i vemod. Mimmi satt stum af
beundran. Alfred fortfor, i en drömmande stil, att endast fantisera;
ändtligen slog han några starkare klagande ackorder, steg upp och
gjorde några slag öfver golfvet, ulan att låtsa märka vännen Mimmi.

— Kongl. sekterns musik förråder en djup känsla, sade Mimmi.

Liksom vaknande ur en dröm, stadnade Alfred och sade, med

en suck, som jag hörde ända ut i köket: — Ja — kanske.

— Ni är så tankspridd, bästa konglig sekter.

— Ni har en fin känsla, att attrappera allt, sade denne — ja i
sanning, jag är ung; hela lifvet ligger framför mig som en olöst gåta.

— Ja, lifvet är en gåta, endast döden kan lösa den.

— Endast döden, mamsell Mimmi? — nej, säg ej så —
kärleken kan det också.

— Ja, möjligtvis, möjligtvis, om man träffar ett hjerta, som
förmår uppfatta hela vidden af själens heligaste behof.

I detta ögonblick stack öfversten in hufvudet i köket, från ett
kontor, der han hade gömt sig, och som endast med en tunn
brädvägg var skiljdt från hvardagsrummet. — Tyst! hör på, Margret, nu
är det i gång.

— Men, öfverste, del der är inte beskedligt; jag skall gå in
och upplysa Mimmi att ni...

— Låt bli, Margret — hon måste väl få trösta Alfred, om hon vill.

Scenen var verkligen till den grad löjlig, att jag ej ville al bryta den.

— Tyst! — Kontorsdörrn får stå öppen, så kan jag sitta här
och röka på min pipa — låt bara inte den förbannade pigan stanna
och hålla spektakel, så höra vi hela herrligheten.

— Men hvad skall öfverstinnan säga?

— Bry sig inte om hvad hon säger; nu lefver jag som
ungkarl, (lände pipan och satte sig).

— Ni gör rätt i, hörde vi Mimmi säga, som låter er känsla
brusa ul i toner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oaberat/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free