Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äter kroken ren och blank, men nappar inte, del är riktigt förargeligt,
och hustru min — den sista, ty min första hustru var ett beskedligt kräk,
Gud fröjde själen, — och hustru min, sade jag, blef ordentligt ond
och menade på att det var min skuld, så att vi ibland flyttade från
hvarandra långa stycken.
Ungefär elt sådant samtal hade Mimmi haft med sin vän
hof-kamreraren och nu såg man hofkamrern mycket bittida om
morgnar-ne, — ty han gick upp med och som solen, — vandra utåt gatan åt
sjösidan till, bärande två metspön, hvaraf det ena var prydt med
sil-kestoffsar. Han stadnade utanför* Mimmis boning och inom några
ögonblick var hans väninna vid hans sida och vandringen fortsattes.
Hela staden menade på, att Mimmi skulle fånga hofkamrern och bli
hans Q er de hustru, och öfverstinnan fann skäligt att afråda Mimmi Isån,
dessa löjliga vandringar.
— Jaså, du är också en af dem, som hata ett oskuldsfullt
na-turlif — ett lif i den goda, herrliga naturens sköte, ett tillfälle att se
naturen i all sin prakt, huru solen går upp och förgyller stad och
land, sjön och skyn. — Du fruktar att höra foglarnes melodiska
drillar — du sätter värde på menniskors omdöme — så svag är icke jag.
— Men man skrattar åt dig, Mimmi.
— Låt dem skratta.
— Man uttyder det illa.
— Att jag i sällskap med en ädel gubbe vill njuta
morgonsval-kan under lärorika samtal. — Ha, ha! kära Emma! jag trotsar alla
giftiga tungor; jag föraktar alla dem som illa uttyda mina handlingar.
Det finnes dock en, som vet huru rent, huru sannt delta förhållande
är — jag vädjar till en högre domstol, ty verldens dom sätter jag
mig Öfver.
Detta utsädes med en sorts häftighet, nära lik den, som röjde
sig då jag ville gifva ett godt råd.
— Du skall ej missförstå mig, bästa Mimmi, — återtog
öfverstinnan i försonande ton, — du skall ej missförstå mig. — Ingen tviflar
på renheten af dina afsigter — eller det oskyldiga uti att på ljusa
dagen ....
— Ja, jag behöfver ej dölja mina gerningar för verlden.
— Nej bevars, — på ljusa dagen med en utlefvad gubbe . . .
— Utlefvad? hvad är del? Hans själ är lika ung som min, som
ett barns — en ädel menniska blir aldrig gammal — den eviga
ungdomens behag sprider sig öfver hela hans gestalt.
Detta föreföll rätt roligt; väl möjligt att Mimmi hade rätt; men
att se den eviga ungdomens behag utspridt öfver en gestalt i
knäbyxor och peruk — kunde endast en så idealisk person som Mimmi, se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
