Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag kunde i detla fall icke upplysa någonting, tilläde kaptenen.
— Sedan, fortfor min skjutsbonde, sedan var det slut med
flickan, hon fick sådan blodhosta att hon strök med på samma våren
och Andreases mor dog också af sorg och elände. Men, må tro, då
var snålkäringen deruppe litet glad i sin själ och tyckle att hon slällt
väl till.
Vi alla tyckte alt det var synd om Andreas, som lidit oskyldigt
och ensam för allas vår dårskap och dumhet, och derför blef han väl
upptagen af alla och vl ville ha honom med oss, men Andreas var
mörk i hågen och ville inle vara med. Då sade jag en dag: käre
Andreas, kom med oss, vi veta ju alla alt du inte är elak eller en
tjuf, fastän lagmannen var tvungen att dömma dig så efler lagens bokstaf.
Men då sade Andreas: — låt mig vara — då jag slodpåpallen
och Märta skrek till och dånade, så tänkte jag: Nu är det slut med
hela leken — och nu blir jag en slorljuf i alla mina dagar — så har
man ställt till med mig.
Det var ju fasligt, men si Andreas menade på att han inte hade
att lefva för, för si det skulle, om han blef hundra år gammal, stå i
prestbeskedet att han var en tjuf, en oärlig menniska — ja — och
då, menade Andreas, kunde han lika väl vara oärlig som ärlig.
Jag bad honom så vackert och sade: det der glöms bort,
Andreas — men han sade: det får aldrig glömmas då det skall slå i
milt besked, om jag också blef så gammal som Methusalem — sådant
blir aldrig förlåtet och, tilläde han och skar tänderna, då de aldrig
vilja förlåta mig mitt fel eller brott, så behöfver jag inle vara rädd
om de ställa mig dit några gånger till, sade Andreas. Herre Gud! så
faslig menniskan ändå är — och ser lyftnanten, sedan dess, så stals
der litet emellan hos den der gumman så länge hon lefde — och
alla visste ock att det var Andreas, men si nu var han för slug och
så fick de lof att släppa ut honom, fastän han ofla var fast — och nu
är Andreas den fräckaste tjuf som finnes, han har bitit hufvudet af
skammen, som man säger, och Gud vet huru länge folk går säkra
om sina lif. Så ser lyftnanten att det blifvil en stor eld af en liten
gnista; men hvem blåser på att det blir så rasvildt? — inte vet jag;
men visst blåser det på, och det tyckes liksom folk riktigt skulle
frukta för att icke brottslingarne blefvo så förhärdade, som de nu
blifva. — Det felar inte, utan ser lyftnanten, af litet rök gör man en
stor eld, som bränner oss inne allihop till slut. Der ser herrn huru
det är med stackars Andreas; men si i våras så blef käringen sjuk
och kantänka hon var rädd om lifhanken — och så skickade hon
efter kloka gubbar och gummor och de både gjölo bly öfver henne
Teckningar ned Text. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
