Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modeller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stilla, denna påflugna åstundan att för vår penna
och vårt papper få utnyttja den yttre prägel deras
liv givit dem?
Svårt att veta. De äga stor självbehärskning,
fri från all nervös övervärdering av förhållandena.
De låtsa aldrig märka något. Jag antar att den
ritande hos de gamla framkallar en underlig
tankeförbryllelse av vantro och nyfikenhet, av
gissningar så där mitt emellan randa och herrskap
(herrskapskläder i alla händelser), en känsla av
tacksamhet för oväntad vänlighet och för långa
ramsor av ord som de inte ha förstått, en vilja
att uppföra sig väl, att vara till lags och göra
sitt bästa. I övrigt anses väl det hela som ett
litet roligt tillfälle i livets stora enahanda. Vem
vet vad en gammal gubbe eller gumma tänker
på, när de se på en med skumma ögon, och ge
sitt allra finaste, länge sparda leende.
Dessa äro de som taga allt med ro och kunna
sitta stilla hur länge som helst.
Värre är det med de små barnen. De äro
ej så lätta att komma till rätta med. Bäst är att
bara ta dem i flykten alldeles oförberett, rent
av förbrylla dem för några få korta minuter. För
pennan korta, men för barnet en lång tidrymd,
under vilken det genomgår en hel serie av
känslor.
Först av allt förvåning, stor gapande förvåning,
över den spritt nya människan och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
