Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trohet intill döden. 87
Etienne; det var födt för att blifva olyckligt sjelft och göra andra sorg;
det var så lättrört och lättretligt för hvarje motgång, så att äfven den
minsta sorg här i lifvet skulle rubbat dess förstånd. Nå, å propos,
kusin Adam», fortfor hon, vändande sig till mig, »är det sant, som
folket pratar, att Fylax ännu går, en gång om dagen, till Etiennes
graf och tjuter och krafsar under stenen?»
»Ja, det är sanning», svarade jag, något flat öfver att Göthilda
ville väcka en sådan fråga. »Den trogne Fylax besöker ofta Etiennes
graf och sitter der, liksom försänkt i djupa tankar, krafsar i jorden
och smågnäller.»
»Jaså», sade min kusin, »det är således icke endast prat; det är
ändå löjligt nog att se, huru de osjäliga djuren liksom täfla med
menniskan i känslofullhet; hvad tänker ni, herr hofpredikant, derom;
måntro de verkligen hafva känslor och tankar liksom en menniska?»
Den tilltalade, en liten mager ung man, med ett stereotypiskt falskt
leende på sitt ansigte, svarade, »att hundens trohet var endast en blind
instinkt, och att ett djur ändå alltid förblef utan reflektionsförmåga och
handlade blott till följe af en inre, omotiverad näturdrift.»
»Emellertid är det ändå ganska vackert», sade friherrinnan,
»stackars Fylax, han förstår icke bättre, och han gör så godt han förstår.
Kusin underhåller ju hunden, han nämndes ju i en punkt af den stackars
Etiennes testamente? Det var besynnerligt nog. Stackars Etienne!»
»Fru friherrinnan», sade hofpredikanten smidigt, »minnes, att
»grafven allt förliker»; ert ömma hjerta kan ej utan vemod tänka tillbaka
på flydda tider; det är damernas olycka, liksom vår lycka, att de ega
ett vekt, förlåtande hjerta.»
En månad efter detta samtal saknade jag Fylax, jag sökte honom
på kyrkogården vid Etiennes graf, och der fann jag honom, nedkrupen
under stenen, och döende; jag lockade på honom, och hans slocknande
Öga blickade tacksamt på mig, han viftade med svansen och gnälde
sakta; då närmade jag mig till honom för att få honom fram; men han
kröp tillsammans och djupare ned i sin håla, jag hörde några starkare
andedrag, sedan var allt tyst. Fylax var död; men jag läste inskriften
på hans halsband, och ännu stod der qvar: trogen intill döden.
Stackars Fylax! du förstod ej bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
