Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grant och sant. 89
rätt bra ut, det är onekligt, och uniformen se’n - klok var jag, som
gick in vid dragonerna, det är den vackraste uniformen inom hela svenska
armén. Spegeln säger mig, att jag tar mig ståtligt ut, och mor min,
gumman, kan icke nog betrakta och lofprisa mig, då jag kommer till
henne derute på Tärninge. Hon påstår att jag är lik salig far - han
var bra vacker, menar mor min, och porträttet tyckes ej jäfva hennes
ord; men hon har också varit vacker - åh ja, gumman ser presentabel
ut ännu och tror min själ att hon än i dag vid femtioåtta års ålder
kunde göra eröfringar, »om icke», så säger hon, »verlden nu för tiden
vore så ytlig, om den såge till de solidare och ädlare egenskaperna hos
en qvinna.» Ha ha ha, gumman är rolig hon - det är blott sedan
hon blef femtio år de ädla inre egenskaperna börjat krypa ut genom
kindernas faror och rynkor. Dygden och religiositeten visar sig, liksom
droppstens-tapparne i ett brohvalf, ej förr än efter förloppet af en hop
decennier, under hvilka erfarenhetens himmelska regnvatten hunnit att
sila igenom det lösa murbruket. Sådan är qvinnan - ha ha - jag
ger mig f-n på att Ebba ej ens tänkt på dygden och »solida tänkesätt»
- men blir hon gammal, så kryper det fram - åh ja! - man mår
bra, om man i ungdomen har en vacker och på ålderdomen en religiös
maka; man kan då roa sig med att pjollra hela lifvet igenom.»
Löjtnanten afbröt sin monolog och ropade sin uppassare: »Led
fram hästen om en timma, jag vill rida ut till Tärninge.»
»Det var ändå förbannadt dumt att tala uppriktigt med farbror
Baltzar; nu kanske han tar sin hand ifrån mig. Bevars, jag skulle
blifvit kär i någon dygdig, karaktersfast qvinnofigur, med hvilken jag
gjort en såt bekantskap under tuhundrade besök i en sirapskonventikel
- så skulle jag beredt mig med bön och vako - det är ju klart att
det ej går an att bli kär på den första balen, slå fram derom på den
andra, och fria efter den tredje. Det är ju alldeles rasande att ej veta
mera om sin ledsagarinna genom lifvet än att hon dansar lätt som en
sylfid, och pratar franska läspande och sött som en grisette - och det
är ändå egentligen allt jag vet om Ebba. Nå väl, är det ej nog bra,
att vi dansa hela lifvet igenom?»
En timma derefter red löjtnanten ut till Tärninge, knappa
trefjer-dedels mil från staden.
Klockan var ett; men ännu var det tyst i hennes nåds våning;
den käre Ludvig var en riktig ottfogel att komma så tidigt till sin mor,
som låg till klockan tolf och åt frukost klockan tu, för att, som hyfsadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
