Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 Berättelser, skizzer och noveller.
hon bär på porträttet; det är ett minne-ovärderligare än rikedomarne,
makten och äran; det är ett minne från fordom, som med alla sina
fel, sina grymheter och orättvisor, dock egde kraftens och ihärdighetens,
uppofTringarnes och segrarnes ära.
Således, arf är någonting för rnig heligt. Det är en svår
bekännelse i en tid som resonnerat sig till att arf är en orättvisa och att
intet arf borde finnas. Alla skulle, heter det, arbeta för staten, all
egendom skulle tillhöra samhället. Tänk huru många jernvägar, huru
många bandfabriker och korgmakerier, huru konst och vetenskap skulle
upphjelpas. Emellertid skulle det ändå bli ganska magert för den
stackars staten - ty oaktadt all vår patriotism, som ingen betviflar,
så skulle man ej särdeles bry sig om mera än att rätt och jemnt lefva
lifvet till slut och lemna efter sig åt staten - skyldigheten att
anskaffa likkistan.
Det är obegripligt att man kan förbise sjelfva drifkraften för allt
arbete, för all omsorg för sig och andra. Detta är framtiden.
Lazaronen i Neapel, hamnbusen på Stockholms gator, den
förvildade och plundrande soldaten i ett krig - äro hvad de äro, ej af
annan orsak än att de sakna eller ej beräkna en framtid.
Den flitige borgaren, den outtröttlige jordbrukaren, den bofaste
krigaren, som eger hem och härd, äro hvad de äro, blott derför att
de veta sig ega en framtid - och ju längre bort denna kan sträckas,
desto ihärdigare blir fliten, desto menskligare och rättvisare i allt blir
den ringaste; ty litet hvar vet att rättrådighet bygger barnen hus -
och der ha vi arfvet; barnen äro en utsträckning af vår egen framtid,
våra käraste förhoppningar; det äro de som skola medhinna hvad vi
ej hunnit, som skola uppskära frukten af det lilla vi sått, och åt
kommande okända slägten återgifva allt fördubbladt, förädladt och bättre.
De äro ej endast våra efterföljare, de äro vi sjelfve fortlefvande i en
ny tid.
Detta är arfvets i lifvet ingripande betydelse, och den som vill
kullkasta barnens rätt på den grund att de ej arbetat utan lekt då de
voro små, och tror att ej menniskans hela lust och kraft skulle vekna
om vi ej hade en längre framtid än den, som begränsas af detta nu
och grafven, är antingen en egoistisk procentarsjäl, eller - en filosof,
som bitit sig ömtänd på vetandets skal, långt innan han fått en aning
om kärnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
