Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Abel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa sagor om obebodda öar och huru en menniska, lemnad åt
sig sjelf på en sådan, dock genom arbete och omtanka räddar sig och
till och med skaffar sig små njutningar, äro alltid hänförande för
barnasinnet. Man läser hellre dessa berättelser än man läser något
om barn, hvilka hemma hos pappa och mamma hafva allt hvad de
behöfva. Orsaken ligger i den menskliga instinkten till sjelftanke och
sjelfverksamhet, till kamp med ödet, sig sjelf och elementerna. Litet
hvar känner på sig att en kamp måste genomkämpas, innan vi känna
oss vara riktiga menniskor.
Men följden af denna föreläsning blef den vanliga. Lille Ernst
gjorde sedan ej annat än funderade på skepp och obebodda öar, kaniner
och trogna hundar, palmer, kaffeträn, en liten hydda, solsken och
vackert väder. Genom parken, eller det ängstycke man kallade så,
sorlade en liten bäck, som utgöt sig i den så kallade Ängsjön, ett litet
handfat med vatten, som rent af artighet fick namnet sjö, emedan denna
sjö egentligen ej var annat än en för detta namnlös skogspöl, som
blifvit upphöjd i sin nuvarande rang blott derför att den råkade ligga
i en park. Men i den der sjön, så liten han var, stack opp en ö –
det vill säga en liten plätt till holme, som pryddes af några albuskar, och
som ganska riktigt hade den i Ernsts ögon ovärderliga egenskapen att
vara obebodd. Peter Abels skepp hade utlupit från Themsen och sedan
gjort sin äfventyrliga resa med alla dess vexlande händelser. Hvad
var då naturligare än att bäcken blef Themsen och Ängsjön med sin
obebodda holme blef det der Sydhafvet med sin obebodda ö? Det
blef alldeles nödvändigt att utrusta ett skepp, på hvilket man kunde
sätta en liten docka, som sedan skulle genomgå samma öden som
Peter Abel.
Lille Ernst började sitt arbete att urholka ett trästycke till skepp.
En torpargosse något äldre och mera van än lille baron att handtera
en knif, gjorde det gröfsta arbetet, och snart var der ett skeppsskrof,
som Ernst och Lina skulle tackla. Hela utrustningen hade gått utan
olycka, om Ernst ej skulle förbättrat något i skeppets konstruktion;
men detta måste ske, och då unge herrn egentligen var förbjuden att
nyttja knif, så skedde det i all tysthet.
Det bar dock ej bättre till än att knifven slant och Ernst skar
sig i fingret. Det var en dubbel olycka; ty ej nog med att det gjorde
ondt och att det blödde, ännu värre att unge barons inblandning i
slöjd och handtverk skulle skaffa honom snubbor af både mor och far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
