- Project Runeberg -  Berättelser, skizzer och noveller / Första bandet /
244

(1889) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Abel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

244 Berättelser, skizzer och noveller»

tullade på golfvet. Hon hade redan så mycket förstånd att hon gladde
sig åt julklapparne. Ack! hvad gamle baron var hjerteglad, huru fröjden
lyste ur hans goda, glada ögon.

Och det var en glädje hela julen.

Gamla Lina var, sedan hon blef enka, nästan beständigt på
Sven-neby, fastän hon, för att vara sjelfständig, behöll sin stuga och
emellanåt flyttade dit, för att sätta fötterna under eget bord.

Det var påföljande höst. Himlen var mulen och mulet var hvarje
ansigte på Svenneby.

»Huru är det, Lina?» frågade gamle baron, sakta smygande sig
in i det dunkla rummet, der hans dotter Maria och gamla Lina, tysta
som bilder, sutto utmed en liten säng. »Hvad sade doktorn?»

»Han sade intet, baron.»

»Maria, gråt ej så», bad gubben, »Gud har sina vägar, ja, det
har han.»

»Ack, att Fredrik nu är borta», suckade Maria; »visst borde han
vara här vid sin lilla flickas dödskamp.» »Pappa, nej se, hon räcker på
sig, hon ser på pappa.»

Gubben föll på knä vid barnets säng. »Se här är morfar», sade
han sakta och tryckte en kyss på barnets kalla panna, »se här är
morfar.»

Barnet kastade sina små armar om hans hals, det grep så hårdt,
men det släppte snart; men då andades det ej mera.

Baronen såg länge på det döda barnet, sin ålders sista och enda
tröst; slutligen vände han sig till Lina och hviskade: »det var min
sista Peter Abel, som gick öfver bord; nu följer jag sjelf efter.»

Och mot julen ringde det en solskensdag i den närbelägna kyrkan.
Baron Ernst följde sin lilla älskling.

Det var då ändtligen det enda som slog in bland alla hans
beräkningar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadambsn/1/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free