- Project Runeberg -  Berättelser, skizzer och noveller / Första bandet /
393

(1889) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Minne frän Castenhof. 393

nalkas den stora porten, der S:t Per har vakten. Se der, god dag,
min gosse - är den der siskan din vägvisare - och du, min gubbe,
äro de der blommorna dina ledsvenner på den villsamma vägen bland
denna skog af pelare, stjernor och flammor. Ja - ja - och fogeln
slog med de små vingarne mot porten - den gled opp något litet,
och ett strålande sken blixtrade ut i förhuset. - Här är en gosse,
helige Petrus, sade fogeln, han var barmhertig mot en fången fogel.
- »Salige äro de barmhertige», klang sången inifrån det lysande
rummet, och gossen försvann bakom den stängda dörren.»

»Då hviskade en blomma i nyckelhålet och dörren gled åter på
sina hakar. - Blommorna bedja om rum för den, som vattnade dem,
då de törstade, gaf dem ljus, då de förtvinade, och luft, då de ville
qväfvas. - »Salige äro de saktmodige», ljuder harpokören derinne -
se, nu kom gamle trädgårdsmästaren in. - Nå, Ami? - Och Ami
skrapade på dörren, den gled opp. - Min vän är här - han var
trogen som jag, och kärleksfull som gossen, och saktmodig som
blomstergubben. - »Salige äro de kärleksfulle och de trogne och de
saktmodige», ljuder det derinifrån. Dörren går opp - farväl, farväl!»

»Nå, hvad sägs? Är det inte för rasande att yra så der?»

»Men man är dock lycklig att kunna yra så», sade jag.

»Hm - kypare, hvad är jag skyldig?»

»Aderton skilling.»

Och nu letade auditören alldeles som fordom efter den trasigaste.

»Se der. - Ja, herre», tillade han med en tung suck, »visst är
menniskan ändå ett eländigt ting.»

Nu är äfven auditören död och borta. Jag sjelf är den ende,
som är qvar af de fyra på Castenhof, Ami inbegripen i räkningen.
Castenhof har försvunnit - man vet knappt, hvar den gamle
källarmästarens porträtt tagit vägen - allt förändras med tiden; men mån
tro Ami hade så orätt. Trohet och kärlek leda oss genom förgården
in i Guds rike.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadambsn/1/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free