- Project Runeberg -  Berättelser, skizzer och noveller / Andra bandet /
457

(1889) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hämd och försoning. 457

var så bra i natt då han var borta, för jag fick, ligga i sängen och
slapp att frysa på golfvet.»

»Var inte ledsen, Susanna, far var inne på Pelikan der borta, de
slogos der när jag gick förbi och jag hörde far svärja der inne! han blir
nog borta i natt också.»

Under det barnen på detta sätt hviskade med hvarandra hade
modren blifvit mera glad och upprymd, hon började småsjunga, men
småningom blef rösten högre och klarare; hon sjöng

»Jag mins den ljufva tiden,
Jag mins den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår.»

Det var en visa, som hon alltid sjöng då hon blef glad till sinnes:
hon hade lärt den då hon var barnflicka hos baron Ridderkors på
stora Mellinge och hon påminde sig så gerna de lyckliga år hon
tillbragt der i öfverflöd och utan aning om brist. Då hon sjöng sin visa
tyckte hon sig åter sitta i de stora präktiga rummen och spegla sig i
trymån och höra den aflägsna klangen af frökens fortepiano, hon
tyckte sig ännu höra de smickrande ord hon då hört och glömde för
några ögonblick, att hon satt i en kall stuga framför en halfslocknad
eld och sjöng för sina hungrande barn; i sådana ögonblick uppklarnade
åter hennes ansigte och ögat blickade skälmaktigt leende framför sig.

Hennes ungdomsdröm afbröts likväl lika hastigt som obehagligt,
då dörren slogs upp på vid gafvel och en kall luftström susade in i
rummet. En karl insvept i en trasig fårskinnspels klef in.

»Jaså», yttrade den inträdande, »hustru min sjunger, det är bra
att hustrun sjunger då kanaljer nära slå ihjel hennes man. Du mins
den ljufva tiden - det är bra för dig det.» Med dessa ord kastade
"han sig ned på spiselkanten; - det var timmermannen Löf. - »Tänd
på här, det pyrar ju så. att man inte ser hand för sig.»

Hustruns dröm var försvunnen, de sköna höga rummen, de blanka
speglarne, den aflägsna klangen af fortepianot, allt var borta, allt var
tystnadt och verkligheten stod åter framför henne.

»Tända på», svarade hon snäsigt, »med hvad skola vi tända?
De tider du timrade och inte söp från morgon till qväll, då fingo vi
alltid stickor, men du kan vara glad om man har en rutten rotstubbe
att lägga hit, och några ner blåsta pinnar från kungsträdgården.»

»Vill du träta kanske?» yttrade mannen, »men kom ihåg, att om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadambsn/2/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free