Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlades, en droska anskaffades och apotekaren anlade ett filialapotek i
närmaste bondgård; med ett ord, Sumpmyran var nu en ordentlig
brunnsort, dit den vackra verlden hade att begifva sig när den
tröttnade vid stadens qvalm.
Major Frans Pistolsvärd var född finne och till på köpet gammal
ungkarl; han ansågs i hela trakten för ett gammalt original; man
skrattade åt honom och harmades på honom och likväl älskade man
honom. Man kunde hundrade gånger om dagen komma i gräl med
honom, men var det oaktadt aldrig i stånd att hata honom; han hade
många orimligheter, men på bottnen låg alltid något godt, något ädelt
och glindrade som rent guld; man såg det beständigt genom den ojemna
ytan, liksom man ser något lysande på bottnen af en ström, hvilken
knotar och brusar mellan stenarne.
Folket skrattar ofta åt en sådan gammal man, som ej förstår eller
kan lämpa sig efter andra; det dömer efter ytan och kallar honom en
rolig menniska; men det vet ej huru många strängar på själens
strängaspel, som först måste springa af, huru många som måste spännas för
högt, för att frambringa hvad det kallar för roligt; det löjliga, det
roliga beror alltid af brist på harmoni; det harmoniska är skönt, är stort,
men aldrig roligt.
Jag åter har aldrig kunnat skratta åt en sådan menniskas
egenheter; jag har tvärtom sökt efter skälen till dem och alltid funnit en
på djupet uppsvällande källa af sorg och smärta, som varit orsaken
till dessa olikheter med andra, hvilka göra en sådan löjlig för mången.
Hvarje ålder har sin leksak, något som uteslutande fängslar själen,
hvarje folk har sina penater, som det tillber, och hvarje menniska
något, som hon framför allt älskar.
Majoren var en gammal finne, som älskade sitt fädernesland med
hela ett barns häftighet och hängifvenhet. Det gamla Finland med
sina ärofulla minnen, det af tusende vattendrag och strömmar
genomskurna landet, som ligger der borta om Östersjön och hvars söner
(majoren var en af dem) först efter en blodig, fastän fruktlös kamp
öfvergåfvo att hoppas och att kämpa: detta land var gubbens käraste
leksak, det enda till hvilket han af själ och hjerta slutit sig, och det
hade blifvit ryckt ur hans händer. Och barnet i hans själ gret och
harmades; men som hos ett annat barn utbröt harmen mot hans
omgifning, ty den var fruktlös; det är denna tanke som så ofta gör oss
orättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
