Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 4^5
rentia sin väg. Gubben saktade sig och begrep, att han låtit hettan
öfverila sig och att det var synd om syster Emerentia, som kommit i
i misshugg för hans rysshat; han smålog således så der litet skamflat
när hon åter syntes, och erkände att han blifvit för het. Om då syster
Emerentia ej kunde låta bli att moralisera, hvilket hon sällan gjorde,
utan sade: »käre Adolf, du är alltid orimlig och häftig», då började
åter majoren att försvara sig på lif och död och svor med gnistrande
ögon, att han var spak som ett lam, ja saktmodet sjelf, och så var
trätan åter i full gång.
Man skulle tro, att de båda syskonen på detta sätt lefde ett högst
olyckligt lif, men långt derifrån; med allt det der älskade de
hvarandra innerligt, och Gud vet huru det går då döden skiljer dem åt;
de äro oumbärliga för hvarandra. Var majoren någon gång borta på
egen hand, då gick fröken der hemma och viste ej hvad hon skulle
företaga. Var åter fröken borta hos prostinnan eller på något
barndop, vid hvilka tillfällen hon, oaktadt sina fyrtiofem år, gerna lät
använda sig till flickfadder, då gick majoren der hemma och anstälde en
sorts husvisitation och snokade i alla vrår, för att hitta på något att
gräla om, och endast vid sådana tillfällen led hans tjenstefolk. Men
när fröken Emerentia var hemma, var allt det der onödigt och
tjenste-folket fick vara i rö. Fröken var glacisen som bröt vågorna af
majorens stormar.
Majoren gick en vacker vårafton, några dagar innan den
märkvärdiga brunnsresan skulle företagas, fram och åter på gårdsplanen och
mumlade då och då en ed öfver postgossen, som ännu ej anländt från
staden. Syster Emerentia satt vid det öppna fönstret i nedra våningen
och sprakade med sin bror, som gick skyltvakt.
»Jag tror f-n tagit pojken», yttrade majoren slutligen, »jag skall
väl en gång piska opp honom för hans söl.»
Fröken Emerentia, som ganska väl viste, att majorens
bestraffningar aldrig blefvo af, utan alltid blott bestodo i några starka och hotande
termer och en mängd förskräckliga löften, kunde dock ej underlåta att
invända: »det vore högst orätt att slå gossen.»
»Jaså, du säger det, syster Emerentia», utfor majoren ännu mer
förifrad, »du skall se, att jag slår pojken sönder och samman midt för
frökens näsa.»
»Å nej, dertill har du icke hjerta, käre Adolf», invände systern.
»Hjerta!» upprepade majoren ännu mer uppretad, »är jag en
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller ?Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
