Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 47*
Det var verkligen obehagligt att föreställa sig en sådan der liten
kärleksgud med en smörgås i handen, och litet hvar hade säkert gerna
undvarit den prosaiske rådmannens anmärkning.
Den svartmuskige karlen lyftade upp gossen på en slak lina och
lemnade honom en pil och båge. Positivets ostämda toner började
brusa och linan att svänga. Som en sylfid flög barnet högt upp öfver
folkets hufvuden, kastade sig fram och åter och böjde sig mjuk som*
ett rö, hängande vid det smala repet; slutligen stälde sig gossen på
linan, spände sin båge och afsköt den gyllene pilen på folket. Pilen
träffade fröken Emerentia midt för hjertat; ett allmänt bravo belönade
gossen, som hoppade ner och bugade sig.
Representationen var slut och folket troppade af, utom majoren,
som i synnerhet fästat sin uppmärksamhet vid det sköna barnet. Både
han och fröken, som i parentes sagdt, funno sig litet smickrade att
pilen just träffat henne, blefvo qvar, för att sjelfve tala vid gossen.
Majoren trefvade efter penningar och fröken likaledes i sin redikyl -
pirater voro ej ännu då brukliga.
»Hvad är den der svarte för en?» frågade majoren.
»Det är en ryss, som heter Iwanow», blef svaret.
»Fy f-n», muttrade majoren; »men pojken då, är han också
ryss?»
»Det tror jag knappt», blef svaret; »ty han talar alldeles ren
svenska.»
»Se så», sade majoren; »syster Emerentia, du skall få se, att den
der ryssrackarn röfvat gossen. Det kunde jag väl se, att icke den der
hygglige pojken var en ryss heller; jag känner det folket, kalmucker,
baschirer och kossacker, sådane äro allihop. Ja, du mins nog, syster
Emerentia, det satpacket, som låg på gränsen och stal kreatur från
våra föräldrar och spetsade gamle Tyras; du mins gårdshunden med
den hvita bläsen; det sakramenskade ...»
Meningen fortsattes icke, ty nu inträdde de i
konstmakaresällska-pets stuga. Den var full af barn och pigor, som besågo ett par apor,
hvilka hörde till sällskapet; men borta i en vrå låg den smutsige
pa-jazzon ännu, till folkets förlustelse, klädd i sin drägt och hvilande sig
på en halmsäck, och bredvid, mellan ett par burar, innehållande en
mandrill och en kapucinerapa, satt en blek gosse och gret; det var
lille kärleksguden.
Den präktiga drägten var afklädd och gossen skyldes knappt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
