Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 477
det senare nedböjd af sin egen tyngd. Sällskapslifvets krans har sina
blommor, sina rosor, som gifva det omvexling, en sådan var
Gynter-feldt, men den måste äfven ha sin grönska, sina fyllnadsblad, och ett
sådant var von Pahlen.
»Vår värd £r ett snille», yttrade Gynterfeldt, kastande en hastig
blick åt sidan; »han har bragt sig upp från intet; det måtte vara en
sann njutning att vara sjelf sin lyckas smed.»
»Ni säger det, herr grefve», svarade von Pahlen, »emedan ni inom
er känner kraft att utmärka er på hvad plats ni också haft att börja.»
»Derom ha vi ej talat, baron», återtog Gynterfeldt; »men ni har
anslagit en sträng i min själ, som ljuder klart; ja, i sanning, jag
ville vara en af folket, jag ville utgå ur folkets sköte. Ni hör, att jag
har mina frihetsidéer», tillade han med ett ursäktande smålöje.
»Det är gifvet, att ett snille känner sig nedtyngdt af hvilka bojor
som helst och att det älskar frihet, det ungdomsfriska, det unga, med
ett ord (och när är ej snillet ungt?), måste vilja flyga på egna vingar;
ni tycker er ej pröfvat edra nog, och det är detta som gör, att ni
ville begynna banan från dess nedersta punkt», yttrade baronen, med
ett förbindligt småleende.
»Af hvad orsak som helst, jag har önskat något dylikt», svarade
grefven smickrad, »jag skulle ej blygas för benämningen parveny; det
är ej alla som kunna säga så. Baron Nordenhjelm är en parveny och
ett snille; men så ville jag likväl ej sluta - början var god.»
»Ni har rätt», yttrade baronen, »han har slutat med att vara
den siste i vår klass, då han borde åtnöjt sig med att vara den förste
i sin.»
»Riktigt», fortfor grefven, »jag älskar ej detta öfverlöperi från
folket och in i de privilegierade klasserna; man bör åtminstone ej söka
sig bort från sin hedersplats. En annan sak är om belöningen
påtvingas och man måste frånträda sitt förra stånd; men i alla fall bör
man icke glömma sitt gamla namn och ej kalla sig Nordenhjelm när
man förut hetat Stål, det är att förakta sjelfva inledningen till sin ära,
och inledningen är ofta det bästa af hela arbetet.»
Nu närmade sig värden, baron Nordenhjelm, och samtalet ombyttes.
Baronen var en af dessa menniskor, som redan i sitt yttre
till-kännagifva ihärdighet förenad med böjlighet, ett skarpt markeradt
ansigte, en hård benig panna, sluten mun, men ett par ögon, som hade
allt hvad de ville säga, som kunde blicka kärlek, hat, förakt och vörd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
