Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning, 479
intet utan att dermed förknippa en biafsigt. Majoren skulle nemligen
bland hans gäster vara en påminnelse om hvad baronen fordom varit:
en simpel krigare, och hvad han nu var: ett slags diplomat. Han
ville visa dem, i händelse de hade glömt det, huru stor hans förmåga
varit, han ville skrämma dem tillbaka med en bild från det förflutna,
som skulle säga dem, att han ännu innehade samma spänstighet som
fordom, att samma öfverlägsenhet, som bringat honom från underofficer
till baron, skulle kunna bringa baronen till excellens med tiden.
Man hör derför ofta lycksökare med en sorts förkärlek tala om
sin lyckas uppslagsända; man anser det i allmänhet antingen för ett
slags blygsamhet eller ett slags skryt; sällan är orsaken det förra, men
desto oftare det senare; oftast dock är det ett slags skrämskott, ett
slags hotelse med den individuella förmågans allmakt.
Majoren uppfylde dock allt för väl baronens afsigt. Han började
i glädjen att återse »en gammal krigskamrat» (den enda åsigt gubben
kunde få af sin vän baronen), att berätta en mängd fält- och
tälthistorier, som dels gjorde baronen löjlig, dels satte hans uppkomst i
allt för dåligt ljus. Att han druckit om med underofficerarne, att han
fått snubbor, att han till och med suttit i arrest o. s. v. var dock
nästan för mycket; sä ofantligt noga var det ej menadt, att hans
ungdomsförsök på ärans bana skulle uppdissekeras.
Han afbröt derför snart samtalet och förde bort gubben för att
se hans barn. Baronen och majoren vandrade länge genom parken
utan att finna dem. Slutligen fingo de sigte på barnen, hvilka i yr
glädje sprungo omkring på en gräsplan, som lik en matta var utbredd
framför foten af en klippa.
Barnen framfördes en efter annan af sköterskan; men den äldste
gossen, Adolf, baronens käraste barn, felades; han hade smugit sig
bort, sade sköterskan. Men baronen gjorde ej så mycket afseende
derpå; ty Adolf var tio år gammal, och i den instängda parken
funnos inga faror.
Det var likväl icke så. Lille Adolf var en qvick och liflig gosse,
men af ett djerft och vågsamt lynne, liksom fadren, hvars mörka ögon
han ärft, men utan att ega hvarken den falskhet eller den hårdhet i
blicken, som man fann hos fadren.
Lille Adolf viste, att parken var uppfyld af promenerande och ville
på en gång få en öfversigt af det hela; han smög sig derför helt
behändigt från sköterskan (som tvärt emot vanan för dagen hade fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
