- Project Runeberg -  Berättelser, skizzer och noveller / Andra bandet /
483

(1889) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Mämd och försoning. 483

än blott bekanta och vänner. Ludvig och hans vän hade motsatta
lynnen och älskade hvarandra med all den värma, af hvilken ett
yng-lingahjerta är mäktigt.

Deras första möte här i lifvet hade också sammanknutit dem;
de hade delat en lifsfara, den ene af dem hade lidit en orättvisa för
.den andres skull, men hade burit den utan att knota; med ett ord,
Ludvigs akademivän var Adolf Nordenhjelm.

Adolf Nordenhjelm var hvad man kallar en rask yngling, han
hade hufvud och förmåga att genomdrifva hvad han önskade, hade en
stark vilja och ville gerna herska der han kunde det, men han var
deremot olik sin far deruti, att han var öppen och tillgänglig för
vänskap, för kärlek och äfven för dårskaper. Han kunde beräkna sina
handlingar, kunde väga dem på guldvigt, men han gjorde det sällan,
emedan det föll sig så besvärligt, och han blef derför framfusig och
begick fel mot konvenansen. Han stötte således emot många gånger,
då han menade som bäst, ty menniskorna göra mera afseende på
det yttre än det inre af en menniska; hennes själ, hennes vilja,
hennes handlingars källa är för de flesta en sluten bok och, om
de öppna den, skrifven med outtydbara karakterer. Det är få som
lärt sig mer än ett alfabet, för att läsa menniskan, och de tro, om hon
är skrifven i ett för dem främmande, att hon ej förtjenar läsas; de
göra då som medeltidens munkar, hvilka sade: »Grseca sunt - non
leguntur», de hoppa öfver bokens innehåll och bedöma endast bandet.

Ludvig deremot var af naturen mild, vek och god, och uppfostran
hade ur hans sinne utplånat hvarje ojemnhet, hvarje hårdhet, som
eljest kunnat bilda sig. Han handleddes af en gubbe, renhjertad som
ett barn, och Ludvig lärde sig tidigt att älska sin fosterfar, för det
goda som var på bottnen, men tillika att akta för det kantiga i hans
sätt att vara. Hans andra handledare var fröken Emerentia; hon
ledde honom som blott ee. mor kan leda ett barn, hon ledde honom
med kärlek, med denna allt uppoffrande kärlek, som röjer sig i hvarje
blick, i hvarje småsak, i hvarje ord, som offrar så mycket och begär
så litet.

Genom motsatsen af begge dessa handledare hade Ludvig blifvit
hvad han var: en mild, kärleksrik menniska, i sitt yttre utmärkt för
saktmod, för blygsamhet och lugn.

Det var en sådan vän Adolf behöfde, och han slöt sig innerligt
till Ludvig, som, å sin sida, var hela mensklighetens vän och inträdde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadambsn/2/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free