Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 493
»Min bäste man», yttrade baronen och sökte, fasthållen af
mannens jernhand, förgäfves uppstiga; »min bäste, ni skall få allt hvad ni
vill; jag skall ej tala vid er flicka, jag skall belöna -»
Mannen smålog bittert.
Det var den rike och den fattige egoisten, som nu talade vid
hvarandra; det sker sällan, men när det sker, är det alltid också en
svår redogörelse. Der sutto de midt emot hvarandra, den rike, den
lycklige, den stolte och öfvermodige bofven och den fattige, föraktade,
den förtappade; de spelade ett högt spel med hvarandra, men den rike
tappade.
»Släpp mig blott, ni .skall få penningar», upprepade baronen,
alltmera förskräckt för det djupa förakt, det brinnande hat, som låg i den
vilda menniskans leende.
»Penningar och åter penningar», sade mannen, och tog ännu ett
starkare tag i sin fiende. »Du känner således ingenting annat godt
än penningar; nå väl, jag vet ett bättre: hämd, herr baron! hämd
- känner ni det ordet?»
Baronen darrade; mannen kände denna dödsdarrning.
»Du darrar; hvarför gör du det?» frågade han med ett bittert
hån. »En så förnäm man bör ej vara rädd att dö - du kan ju gifva
Petrus några hundra riksdaler, så öppnar han nog himmelrikets portar
för din arma själ - det har ingen fara med dig.»
»Akta dig», yttrade baronen, djerf genom det förtviflade i sin
ställning, »akta dig, här kommer folk.»
»Nå väl, hvad gjorde det?» fortfor mannen lugnt. »Ser du, jag
har ingenting att lefva efter, och dessutom sitter en knif emellan dina
refben, innan dina betjenter hinna hjelpa dig - nå väl, jag skall dö
för den saken; men alla skola säga, den der karlen mördade en rik
man, som ville förföra hans dotter: - hvilken af oss dog med äran?»
Det tycktes som den vilda menniskan riktigt ville njuta af sitt
dödsoffers ångest; han teg och betraktade baronen med en djefvuls
småleende. Det var det första ögonblicket i sitt lif han kände sig
öfverlägsen, och han förlängde det. Slutligen sade han: »hör du, nu
kan detta nöje vara nog; bed ej mig, utan Gud.» - Nu grep han
med sin jernhårda hand ett tag om baronens strupe - kampen blef
ej lång.
»Se så», sade mannen vid sig sjelf, då baronen låg liflös utsträckt
på soffan; »se, så der slutade ditt kärleksmöte. - Betjenten», yttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
